Kurdiska partier och politiska kretsar höll en enhetskonferens i Qamishlo. Denna konferens välkomnades i allmänhet med tillfredsställelse bland kurder. I åratal har det kurdiska folket längtat efter enhet. Kurder har kämpat mycket, rest sig upp, betalat ett högt pris – men har aldrig lyckats uppnå en verklig enhet. Orsakerna till denna splittring är mer eller mindre kända. Kurdistan delades upp mellan fyra stater. Dessa makter har konsekvent försökt förhindra kurdisk enighet. Dessutom har kurdiska uppror oftast varit lokala och splittrade. Det har saknats ledarskap och organisationer som kunnat uppnå nationell enhet.
Splittring sågs nästan som kurdernas öde. Denna uppfattning övervanns först under Abdullah Öcalans ledarskap. Även om PKK uppstod i norra Kurdistan, stannade det inte där – det organiserade sig i hela den norra regionen. Det inkluderade människor från alla trossamfund och stammar och samlade dem kring sig. Som en socialistisk rörelse ledd av upplyst ungdom baserade den sig på arbetarklassen och de fattiga. Tack vare sitt ideologiska och klassbaserade tillvägagångssätt omfamnade den massorna. Med Öcalans flytt till Syrien blev PKK gradvis det ledande partiet och förtrupp i alla fyra delarna av Kurdistan. Det slog rot även bland folket där. Som en idéburen rörelse inspirerade det intellektuella och ungdomar.
Även om partier som KDP – som representerar den kurdiska eliten – fortsatte att motverka nationell enhet, lyckades det kurdiska folket i stort sett uppnå den. Enheten uppnåddes på gräsrotsnivå, bland folket, även om vissa politiska partier fortfarande vägrade att komma samman.
I Rojava uppnådde det kurdiska folket i stort enighet. I kampen mot ISIS gav de tiotusentals martyrer och sårade. Självstyrande administrationer upprättades i de befriade regionerna. Folket styrde sig själva och upprätthöll sin egen säkerhet. Den enda kraften i Rojava som inte deltog i denna enighet och som motsatte sig den självstyrande administrationen var ENKS – en organisation knuten till KDP och Barzani-familjen.
ENKS stred inte mot ISIS. Den ställde sig på den turkiska ockupationsmaktens sida. De gick med i den så kallade ”koalitionen” som kontrollerades av Turkiet. När dessa grupper ockuperade Afrin och andra områden deltog ENKS. De definierade inte Turkiet som en ockupant. De skyllde ständigt på PYD och PKK och förde ett systematiskt propagandakrig mot den självstyrande administrationen.
När Baath-regimen kollapsade hamnade ENKS i ett vakuum. Koalitionen upplöstes också. Turkiet hade inget att erbjuda dem – inga rättigheter eller status. ENKS:s medlemmar åkte först till Damaskus men återvände tomhänta. Öcalans uppmaning den 27 februari om ”Fred och ett demokratiskt samhälle” hade ett positivt genomslag i Kurdistan och internationellt. Öcalan skickade också en delegation för att tala med partier i södra Kurdistan, inklusive KDP, i syfte att involvera dem i processen. På grund av den positiva atmosfären som dessa initiativ skapade, samt vissa staters ansträngningar, tillät KDP till slut ENKS att delta i enhetskonferensen.
Tack vare Rojavapartiernas tålmodiga och konstruktiva inställning kunde ENKS inkluderas i processen. Denna enhet var viktig för kurderna – länge efterlängtad men tidigare ouppnåelig. Det som en gång ansågs omöjligt har nu hänt. Det ökade kurdernas hopp om en bredare enighet i hela Kurdistan.
Vid konferensen diskuterade kurderna vilken typ av statssystem de önskade i Syrien och vilka krav de hade, och man nådde gemensamma beslut. Det kurdiska folket avvisade det gamla status quo och förnekelsepolitiken. De krävde inte en egen stat – utan rätten att styra sig själva i ett demokratiskt Syrien, med erkännande av deras identitet, vilja och kultur.
Att ett folk kräver rättigheter grundade i sin existens möttes återigen av fientlighet från Turkiets styrande. Turkiska företrädare svarade med hot mot kurderna och Rojava. Ahmet Şara förklarade dessa krav som ”oacceptabla”. De bryr sig inte om demokrati eller om en sådan världsbild. Samtidigt som Turkiets ledning säger: ”Låt kurder och turkar vara bröder, låt PKK lägga ner vapnen”, fortsätter de att säga: ”Låt kurderna lida.” Hur ska det med den inställningen vara möjligt att skapa brödraskap eller förtroende mellan kurder och turkar?
Den turkiska staten insisterar på att etablera en turkisk stat på en liten ö som Cypern, trots omvärldens motstånd, och har drivit frågan i 50 år. Men de motsätter sig även tanken på att kurder skulle få styra sig själva lokalt. Om det istället var turkar som bodde i Rojava – skulle Erdoğan och Bahçeli då säga samma sak och hota dem? Självklart inte. Men när det gäller kurder verkar det inte finnas några gränser för fientligheten.
Turkiet föredrar till och med grupper som HTS – som världen betraktar med stor oro – framför kurderna. De vill krossa kurderna med hjälp av HTS och de väpnade grupper som allierat sig med dem.
Vet någon egentligen hur många ISIS-medlemmar som finns i HTS? Självklart inte. Men det är tydligt att de är många. Och Turkiet föredrar dessa mörka krafter framför kurder. Kurder och turkar måste tänka mycket djupare på hur verkligt brödraskap mellan dem ska kunna byggas.
Källa: Firat News Agency
