Under alla de årtionden som kurder har kommit till Europa för att undslippa statsterror och förtryck, har diasporan matats med en idé om att Europa skulle utgöra en fristad i alla avseenden. Men denna föreställning har stadigt förtvinat och – efter händelserna i Frankrike – bland många kurder förjagats helt. I dess ställe har en mycket klarare bild om de europeiska makternas medhjälp i att utvidga den turkiska statens repressiva och rasistiska tentakler långt bortom Turkiets gränser börjat framträda.
Den 23 december 2022 mördades tre kurdiska politiker, aktivister och artister på ett kurdiskt kulturcenter i Paris. Gärningsmannen, som av fransk polis påstås ha agerat ensam och på enbart främlingsfientliga grunder, greps men många frågor förblir obesvarade. Polisens officiella förklaring framstår som högst tveksam givet att terrorattentatet inte alls bär spår av att vara en alldeles spontan främlingsfientlig attack där just kurder bara råkade bli måltavlorna. Tvärtom. Kontextuella bevis, så som gärningsmannens färd till attentatsplatsen och att han tydligt valde ut vilka personer som skulle attackeras, tillsammans med det faktum att detta inte var första gången den kurdiska diasporan i Frankrike attackerades, gör att den enda rimliga slutledning som kurder kan göra är att en betydligt mörkare anti-kurdisk sammansvärjning ligger bakom attentatet.
Den 9 januari 2013 mördades tre kvinnliga kurdiska aktivister av en turkisk agent lejd av den turkiska underrättelsetjänsten MIT i närheten av platsen för attentatet i december, bl.a. Sakine Cansiz; en av de viktigaste personerna bakom den feministiska rörelse som omsatts i ”Kvinna. Liv. Frihet.” Den attacken var uppenbart politiskt motiverad – i turkisk media har officiella statsföreträdare vid åtskilliga tillfällen på mer eller mindre explicita vis bekräftat att den turkiska staten var drivande i att samordna och genomföra attentatet. Den turkiska agenten dog sedermera under mycket märkliga omständigheter i franskt fängelse, något som enbart förstärkt övertygelsen om att morden i Paris 2013 var ett statligt planerat terrordåd ämnat att motverka och utradera alla politiska, kulturella och sociala framsteg och aspirationer som det kurdiska samhället ger upphov till – oavsett på vilken geografisk plats detta sker.
När franska myndigheter efter morden i Paris 2022 nu hävdar att det inte finns någon anledning att undersöka externa aktörers inblandning och att det hela bara rör sig om ett vansinnigt hatbrott, så är det enkelt att förstå varför kurder inte är särskilt benägna att tro på denna historia. Den turkiska staten, ansatt av stora strukturella problem på hemmaplan och tilltrasslade ockupationsäventyr i landets närområde, har ännu en gång kanaliserat en nationell desperationsyttring i form av ett attentat i Europa – ett Europa som definitivt förmår men inte vill protestera mot Turkiets rättsvidriga och statsterroristiska aktioner. Västmakterna tjänar på den turkiska politiken – både ekonomiskt och geopolitiskt i bemärkelsen att Turkiet kan anta en mer aktiv roll i utrymmen som väst inte längre vill hantera själva, därav den öronbedövande tystnaden från de självutnämnda förmedlarna av absolut frihet.
Den kurdiska diasporans politiska engagemang är, eftersom Turkiet ser det som ett hot mot den nationella republikanska identitetsförnekande självbilden, också ett hot mot västmakternas föredragna utrikespolitiska relationer. På grund av detta låter sig Frankrike bli ett verktyg för den turkiska, globala statsterrorismen genom att underlåta att genomföra grundliga undersökningar – såväl av attentatet 2013 som det senaste 2022. Resultatet är ett för kurder gripande och avtäckande ögonblick i den kurdiska diasporans historia i Europa; västmakternas och deras institutioners selektiva tillämpande av sin uppmärksamhet och sitt samvete visar tydligt på västs hyckleri, ja, men framför allt på den strategiska betydelsen av det kurdiska folkets politiska aktivism – både inom och utanför Kurdistan.
Det emancipatoriskt inriktade kurdiska projektet, som bland annat förverkligas i Rojava (västra Kurdistan eller norra Syrien), är ett hopp om en ny politisk modell för världen i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet. Denna politiska strömning, funnen i radikal demokrati med maktmässig jämlikhet som kärna, utgör ett existentiellt hot mot den kapitalistiska och kolonialistiska globala relation som präglar vår samtid. Av denna anledning vill väst marginalisera denna emancipatoriska kurdiska kraft, och Turkiets fascistiska statsideologi är en välsmord och effektiv apparat för att realisera denna övergripande strategiska politik.
Men den vrede och ihärdiga beslutsamhet som så många kurder har uppvisat efter morden i Paris 2022 har visat att det kurdiska samhället, mer än någonsin, förstår och tror på sin strategiska kraft. Den kurdiska diasporan är inte en död fisk i ett apatiskt Europa. Nej, inte alls. Det är en diaspora som för varje attentat, varje försök att kväsa ett folks rop på fullständig frigörelse blir än mer övertygad om kampens nödvändighet. Efter den 23 december 2022 har ytterligare tre aktivister för mänsklig värdighet och utövare av livets glädje genom motstånd begravts, men motståndet kommer inte att upphöra. För den kurdiska diasporan vet nu att, mer självklart än tidigare: att leva är att göra motstånd.
Mervan Sert
Samhällsplanerare med utbildningsbakgrund i statsvetenskap från Lunds universitet
