Bild: Civil fredagsbön i Diyarbekir, april 2016 / CNN Türk
Regimernas motstånd mot koranbränningarna röjer en ful baksida, skriver Sidar Egid i dagens essä.
Koranbränningen utanför Stockholms moské under Eid al-Adha förra veckan har lett till en ny utrikespolitisk kris för Sverige. Natomedlemskapet tycks vara längre bort nu än någonsin. Det första fördömandet kom mycket snabbt – från Turkiet. Marocko har protesterat genom att ta hem sin ambassadör. Iran har gjort klart att man tänker inte skicka någon ny ambassadör till Sverige. Såväl svenska UD som Påven Franciskus fördömer aktionen. 57 muslimska länder kräver att Sverige vidtar åtgärder mot koranbränningar.
För mig är Koranen ofta förknippad med minnet av min mormor. Ett fint minne från barndomen i Kurdistan är min koranreciterande mormor Zekiya, dotter till Sheikh Mahmoud av Taláte. Hon vars båda söner gav sina liv i kampen för sitt land, för frihet och rättvisa för sitt folk. Den av mina morbröder som hade gjort pilgrimsfärden till Mecka, haji Huseyn, tog gerillanamnet heval Zerdesht (kamrat Zarathustra). En turkisk muslim kan ju också döpa sitt barn till Oguz eller Cengiz (Djingis) utan att någon ifrågasätter det. Det är deras historia, rötter och hedniska förfäder. Men de tar sig rätten till en våldsam förnekelse och aggression mot kurdernas och andra minoriteters existenrätt, identitet, historia och kulturarv.
De 57 muslimska länderna bakom det gemensamma utspelet mot Sverige är kända för att använda religionen som maktmedel. Där kontrolleras, bränns, stenas och tuktas människor i religionens namn. Där förtrycks och förföljs människor med andra åsikter och trosuppfattningar systematiskt. Både muslimer från majoritetsfolken och människor från andra religiösa och/eller etniska minoriteter har flytt eller utvandrat från de länderna och sökt skydd eller ett bättre liv i det mer fredliga, fria och humana Sverige. Faktum är att kanske miljoner människor i Sverige och västvärlden med ursprung i de 57 länderna, vågar inte åka tillbaka till sina hemländer av rädsla för repressalier och inhuman behandling pga t. ex. sin religiösa tro (eller icke-tro), etniska identitet eller politiska åsikter.
Den 2 juli var det trettio år sedan som turkiska islamister brände ihjäl 35 aleviter, artister och intellektuella, inne på ett hotell i Sivas. I juli minneshålls också pogromerna i Corum 1980 då 57 aleviter dödades och hundratals skadades av turkiska sunnimuslimska extremister kopplade till ultranationalistiska MHP som ingår i Turkiets regeringsunderlag. Samma dag som koranbränningen utanför moskén i Stockholm genomförde hundratals muslimer sin Eid-bön ute i det fria pga värmen i Göteborg, något som är olagligt för t ex kurder i sitt hemland i Diyarbekir och Wan, där fredagsbönerna utanför de statliga moskéerna har attackerats med vattenkanoner och gasbomber av turkisk polis. Fredagsbönen måste hållas i den statliga moskén och enligt religionsministeriet Diyanets direktiv från Ankara. En politiskt styrd religionsutövning, alltså.
Jag är säker på att både min mormor och min morbror hade känt indignation över koranbränningarna i Stockholm. De upprör nog de flesta muslimerna i världen inklusive Kurdistan. Jag kan också känna olust inför koranbränningar framförallt pga det förakt som utövaren ger uttryck för. Men de väcker också en oro för extremistiska krafter. Och det är just här som försvaret av yttrandefriheten prövas och utmanas som mest. Hela idén med yttrandefrihet är just rätten att kunna få uttrycka andra åsikter än den styrande regeringen, kyrkan/moskén, kollegan, grannen osv.
Få folkgrupper har blivit utsatta för förbud, repressalier och fängelsestraff för sina oppositionella åsikter som kurderna oavsett tro. Jag vet inget annat exempel i världen där en folkgrupps blotta existens genom uttrycket ”jag är kurd” har varit utsatt för lagförbud och fängelsestraff, kriminalisering och terrorisering som i Turkiet. Det är också en yttrandefrihetsfråga. Världen hade blivit en bättre plats för alla om de 57 länderna i stället gjorde en gemensam sak i att omfamna mångfalden, demokratisera och göra sina egna länder mer fredliga och toleranta för sina medborgare.
– Sidar Egid, debattör
