Den 19 april 2023 skickade Migrationsverket en begäran till regeringen om lagändring. Enligt Migrationsverkets avgående generaldirektör Mikael Ribbenvik är det orimligt att ”potentiella säkerhetshot” får samma välfärdsförmåner som andra flyktingar eller skyddsbehövande. Han vill därför, skriver Miran Kakaee i den här analysen, att man ska dra in deras uppehållstillstånd och begränsa deras rätt till välfärdsförmåner.
Inte helt oväntat kan det konstateras att Ribbenviks beskrivning av situationen för denna grupp av människor inte är helt rättvisande. Det framstår som om denna grupp av människor fritt kan etablera sig i trygghet i Sverige och leva vanliga liv här, på samma villkor som alla andra. Men faktum är att de lever under mycket svåra förhållanden och omständigheter. Så hur ser deras situation i Sverige ut egentligen? Hur kommer den att förvärras om Migrationsverkets lagförslag går igenom? Är de utpekade ”potentiella säkerhetshoten” ens säkerhetshot på riktigt? Det här är frågor som Ribbenvik av förklarliga skäl inte går in på.
Rent generellt gäller för denna grupp av människor att Migrationsverket har konstaterat att de riskerar att bli utsatta för förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling i hemlandet. Det handlar ofta om personer som har varit politiskt engagerade i sitt hemland och som med fredliga eller icke-fredliga medel försökt omstörta en diktatur. Kurder, som på olika sätt kämpat emot diktaturerna i Turkiet, Iran och Syrien, är därför en vanligt förekommande grupp i detta sammanhang. De anses ofta vara i behov av internationellt skydd, men nekas detta för att de av Säkerhetspolisen har klassats som potentiella säkerhetshot. Personen i fråga får därför ett utvisningsbeslut av Migrationsverket, men på grund av den konstaterade risken för förföljelse eller tortyr i hemlandet får personen inte utvisas till hemlandet. Personen beviljas därför ett ettårigt uppehållstillstånd på grund som förlängs med ett år i taget.
Redan här kan vi alltså konstatera att vi talar om en väldigt utsatt grupp av människor. Det handlar om människor som de facto uppfyller flyktingdefinitionen och som vid ett återvändande riskerar att bli utsatta för förföljelse eller tortyr. Många har redan traumatiska erfarenheter från hemlandet i bagaget, där de blivit utsatta för förföljelse eller tortyr av landets myndigheter. De beviljas förvisso ett uppehållstillstånd men har ett underliggande och ständigt hot om utvisning. Till skillnad från övriga skyddsbehövande kan dessa människor aldrig bli svenska medborgare. De kan inte ens få en permanent vistelse i landet. Rädslan inför att en dag tvingas återvända till hemlandet och tortyren är påtaglig och gör sig alltid påmind. Ibland, men inte alltid, kan man folkbokföra sig och arbeta under tiden som man har uppehållstillstånd, men ovissheten inför framtiden gör att man aldrig riktigt kan känna sig i trygg i Sverige.
Med Ribbenviks förslag kommer dessa människor inte längre beviljas något uppehållstillstånd. Utvisningsbeslutet kommer kvarstå men det kommer i stället att inhiberas tills vidare. Inhibition är juridiska för ”limbo” och samhälleligt utanförskap. Förslaget innebär bland annat att de inte kommer kunna folkbokföra sig eller arbeta under tiden som de befinner sig i Sverige. Det uttalade syftet, som Mikael Ribbenvik själv konstaterar, är att göra livet så svårt som möjligt för dessa människor så att de till slut självmant lämnar Sverige. Detta är dock inte möjligt på grund av den redan konstaterade risken för förföljelse eller tortyr. Om de hade kunnat lämna Sverige och åka till något annat land så hade de gjort det. I stället blir de fast i Sverige, i limbo och i en ännu mer utsatt situation än tidigare. Ribbenvik kan inte vara så inkompetent att han inte förstår detta grundläggande faktum. Migrationsverket förespråkar alltså mer lidande för lidandets skull. Lagförslaget kommer varken göra att fler utvisningar verkställs eller att Sverige blir tryggare.
Den större frågan är om den här gruppen av människor som pekas ut ens utgör något hot mot Sveriges säkerhet. Onekligen finns det ett antal personer som utgör faktiska säkerhetshot mot Sverige, men vad gäller gruppen kurder som varit politiskt aktiva i hemlandet är det uppenbart att de inte utgör något hot mot Sveriges säkerhet eller intressen. Inte ens PKK, som är en terroristklassad organisation, utgör ett hot mot Sveriges säkerhet. Detta har dels bekräftats av Sveriges Nato-förhandlare Oscar Stenström men också Sveriges utrikesminister Tobias Billström. Självaste Säkerhetspolisen har så tidigt som 2012 uttryckligen sagt att PKK inte utgör något hot mot svenska intressen.
Allt pekar därför på att lagförslaget inte handlar om att värna Sveriges säkerhet. Det enda som lagförslaget möjligen kommer uppnå är att det blidkar den turkiska regimen och att det på sikt kan bidra till att säkra ett svenskt Nato-medlemskap.
För Mikael Ribbenvik är lagförslaget också en högst personlig fråga. Efter att Sverigedemokraten Björn Söder anklagade Ribbenvik för att vara en asylaktivist gick Ribbenvik i taket och konstaterade att det är en ”absurd” anklagelse. För personer som likt jag själv har att göra med Migrationsverket i det professionella arbetet håller jag starkt med Ribbenvik i denna fråga. Jag har sett och fortsätter att se de försämringar av asylrätten som Ribbenvik har varit högst inblandad i att driva igenom. Med detta lagförslag hoppas Ribbenvik kunna tvätta bort stämpel som asylaktivist, men en aktivist har Ribbenvik alltid varit – en aktivist i de flyktingfientligas tjänst.
– Miran Kakaee är biträdande jurist på Fridh advokatbyrå
