Av Rojin Mukriyan
Från: https://www.kurdishpeace.org/research/womens-liberation-and-leadership/woman-life-freedom-from-rojava-to-rojhelat-connections-and-solidarities/
”Jin, jiyan, azadî” (kvinna, liv, frihet) är en slogan som härstammar från den kurdiska frihetsrörelsen. Vilket kännetecknar revolutionen i Rojava (västra Kurdistan, kurdiska regionerna i norra och östra Syrien), som inleddes 2012. I dag ekar slagordet över hela Iran, efter proteströrelser som utlöstes av mordet på den kurdiska kvinnan Jina Amini av den så kallade iranska ”moralpolisen”.
Vad orsakar en kvinnorevolution?
Upproret i Rojhelat, västra Kurdistan och Iran kan beskrivas som en revolutionär rörelse eftersom det, som James DeFronzo sammanfattar, är en social rörelse där deltagarna strävar efter att förändra eller ersätta existerande sociala, politiska och ekonomiska institutioner ingående.
Fyra faktorer är relevanta här. För det första är detta uppror en massrörelse som leds av kvinnor och som representeras av den radikalt demokratiska och jämlika parollen ”jin, jiyan, azadî”. De flesta, om inte alla, stora sociala och politiska institutioner i Iran är strukturerade enligt patriarkala principer. Proteströrelsen syftar till att förstöra dessa institutioner och ersätta dem med ett system som bygger på jämställdhet och frihet för kvinnor. Detta är en nödvändig revolutionär förändring.
För det andra representerar den egalitära innebörden bakom frasen ”jin, jiyan, azadî” också en transnationell emancipatorisk kamp i Iran och Rojhelat. Med andra ord har ”Jin, Jiyan, azadî”blivit ett upprop för ett slags interkommunal eller transnationell solidaritet mellan alla etniska grupper i Iran. Den har brutit med nationalstatens exkluderande gränser och överskridit etniska, religiösa, språkliga, könsrelaterade, rasrelaterade och klassrelaterade gränser, för att ge människor verkliga möjligheter till enighet. Det är inte bara män och kvinnor som håller varandra i handen, marscherar och skanderar ”jin, jiyan, azadî” tillsammans, utan även olika etniska och religiösa grupper.
För det tredje har den motiverande dragningskraften hos frasen ”jin, jiyan, azadî” mobiliserat en större del av befolkningen än väntat. Människor ansluter sig till den revolutionära rörelsen genom att delta inte bara i fredliga demonstrationer utan också i icke-våldsam civil olydnad, till exempel strejker på arbetsmarknaden. Arbetare inom en mängd olika branscher har börjat strejka för att stödja protesterna, särskilt i de kurdiska regionerna. Tre dagars nationella strejker planeras att inledas denna vecka. Intensifieringen av denna aspekt av den revolutionära rörelsen kommer att vara avgörande för dess överlevnad och eventuella framgång. Om proteströrelsen kan hålla i sig kan de strejkande arbetarnas krafter få balansen att tippa över.
För det fjärde utgör dessa protester en revolutionär rörelse eftersom de inte syftar till att reformera eller söka representation inom ett befintligt system. Demonstranterna strävar tvärt om att göra slut på Irans 43 år gamla teokratiska totalitära regim och ersätta nationalstatens befintliga sociala, politiska och ekonomiska institutioner med mer jämlika former av social och politisk ordning. Även om de senaste kommentarerna om att upphäva moralpolisen tyder på att regimen kan göra eftergifter, kommer dessa inte att vara tillräckliga för att tillfredsställa rörelsens krav. De kan av demonstranterna ses som ett tecken på regimens svaghet som kan inspirera till ytterligare aktioner.
”Rojhelat är inte ensamt, Kobanî står med er”: revolutionär anslutning.
Som revolutionär rörelse har protesterna i Rojhelat slående likheter med vissa aspekter av Rojavarevolutionen. I Rojava ersatte kurdiskt ledda revolutionära krafter den syriska regimens repressiva institutioner med mer demokratiska institutioner utan direkt konfrontation. För närvarande har den syriska regimens övergripande styrande struktur antingen ändrats i grunden eller ersatts i de områden som kontrolleras av den autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES).
Parollen ”jin, jiyan, azadi” har kommit att representera båda de revolutionära rörelserna. Båda har ett starkt kvinnligt ledarskap och delar målet att övervinna patriarkal dominans, oavsett om den kommer från stater och väpnade grupper eller finns inom samhället. Detta framgår både av formen och karaktären på deras respektive folkliga uppror och av gemensamma kulturella principer.
Det är inte bara så att kvinnor i Rojhelat och Iran inspireras av kvinnorna i Rojava och deras framgångar med att övervinna olika typer av dominans. Det finns också en mer direkt och konkret koppling mellan de två revolutionära rörelserna. Många kvinnor från Rojhelat reste till Rojava och deltog i deras revolutionära kamp. Nu har många av dessa kvinnor återvänt till Rojhelat och utnyttjar för närvarande erfarenheterna från Rojava i sin nuvarande kamp. Det har funnits en långsiktig solidaritet mellan de revolutionära rörelserna i Rojhelat och Rojava.
Kvinnor från hela världen blev inspirerade av Rojavas kvinnliga försvarsenhets (YPJ) mod och skicklighet i kampen mot ISIS vilket ledde till att många anslöt sig till kampen i Rojava. Även om det är svårt att fastställa exakta siffror var det många kvinnor som anslöt sig från Rojhelat. I en dokumentär från BBC News från 2015, Inside Kobanî: Keeping Islamic State at Bay, ser vi intervjuer med YPJ-krigare från Rojhelat. I en intervju säger journalisten ”Jag har träffat så många kurder från Iran idag” där en YPJ- krigare från Rojhelat svarade: ”vi är många här. När vi har befriat Kobanî kommer vi att åka tillbaka till Iran”. Hon avslutar intervjun med att ge journalisten en kram.
Folket från Rojhelat och Iran har uttryckte solidaritet genom att modigt hålla i ett antal demonstrationer till stöd för Rojava i Teheran och Tabriz under2014. Sedan dess har folket i Rojhelat och Rojava kommunicerat och uttryckt solidaritet genom ömsesidiga stödproklamationer. Den 12 september 2017 samlades hundratals människor från distriktet Jalabiyan i Kobanî Kanton med banderoller: ”Rojhelat är inte ensam, Kobanî står med er”. Under Turkiets offensiv i Rojava 2019 samlades folket i Sine (Sanandaj) i Rojehat den 12 oktober och ropade Rojava är inte ensam, Rojhelat står med er”. Och sedan, den 26 september 2022, marscherade hundratals kvinnor i Kobanî för att visa sin solidaritet med kvinnorna i Iran och Rojhelat. Många kvinnor klippte av sitt hår och ropade ”jin, jiyan, azadi”. Allt detta visar stark känsla av ömsesidig solidaritet mellan Rojhelat och Rojava.
Den revolutionära solidariteten mellan kvinnor i Rojhelat och Rojava finns inte bara i strid eller på gatorna, utan även när det är behov av att sörja förlusten av en syster och heval (kamrat). Genom att leva under parollen ”jin, jiyan, azadî” kan begravningar sörjas både i religiösa ritualer och politiska demonstrationer. Kurdiska frihetsrörelsen framställer ofta mödrar som skapare och beskyddare av blivande revolutionärer. De ingår i vardagligt motstånd och politisk kamp samt betraktas som grundarna till kampen för en demokratisk nation.
I dag ser vi Rojhelati-mödrar sörja på ungefär samma sätt som Rojava-mödrar gjorde under kamp mot ISIS och fortfarande gör i sin pågående kamp mot Turkiet och dess allierade. De sörjer över sina förlorade barn, inte som passiva offer, utan som odödliga martyrer för en revolutionär sak (martyrskap är förnyelsen av eden att göra motstånd mot nationalstatens patriarkala tyranni). Mödrar sjunger ”şehid namirin” (martyrer dör aldrig) när de begraver sina barn i Rojhelat och Rojava. Tårar ersätts med offentlig dans, marscher och sång av hjältediktning. Det är på detta sätt som martyrernas mödrar blir den demokratiska nationens mödrar. De uppmuntrar revolutionen genom att göra sina barns begravningar till minnes- och motståndsritualer.
Vi bevittnade begravningsceremonin för Simko Moludî, som sköts till döds av iranska säkerhetsstyrkor, där hans mor höll i en röd duk i ena handen och en röd ros i den andra och dansade medan hon begravde sin unga son. Vi bevittnade även den dansande mamman till Milad Zarei, som också blev mördad under de pågående demonstrationerna i Iran. Ännu en kraftfull scen var kurdiska mödrar som marscherar och sjunger tillsammans, med armarna i kors, under Jafar Ghorbanis begravning. Det är naturligtvis inte bara mödrar som sörjer sina revolutionära barns död. Pappan till en 16-årig pojke, Kodar Duroftadeh, sade under sin sons begravning att han är glad över att hans son offrade sig för jorden och Kurdistans frihet.
Dessa begravningsceremonier, där så många människor från Rojhelat sett mödrar från Rojava utföra under de senaste tio åren i kampen för autonomi och jämlikhet, har påverkat och uppmuntrat dem att visa sin egen kamp mot Iran i ett liknande ljus. YPJ-kämpar från Rojhelat har återvänt till Iran med målet att sprida vidare kampen för ett fritt och självständigt Kurdistan.Ett av de viktigaste målen för den kurdiska befrielserörelsen har varit att internationalisera sin kamp genom att bygga transnationella nätverk av solidaritet som bygger på ömsesidig respekt, förståelse och försvar. Denna internationalisering har skett mellan kvinnorna i Rojhelat och Rojava.
Globala konsekvenser
I alla delar av världen har kvinnor inspirerats av de dubbla exemplen på de revolutionära rörelserna i Rojhelat och Rojava. Till exempel träffades nyligen över 700 kvinnor från 41 länder i Berlin för en tvådagars internationell kvinnokonferens där de diskuterade konceptet med en värld för kvinnokonfederalism, tillsammans med många andra ämnen som syftade till att hantera de hot som härstammar från patriarkatet, som kvinnomord, ekocid och folkmord. De revolutionära rörelserna i Rojhelat och Rojava har direkt konfronterat alla dessa hot, och lyfts fram som exempel av kvinnor som deltog i konferensen.
Exemplen från Rojhelat och Rojava är naturligtvis inte helt historiskt unika. Kvinnor har varit viktiga aktörer i alla revolutionära rörelser åtminstone sedan franska revolutionen. Även om deras bidrag ofta har tonats ner, av patriarkatet som skrev historien. Det som skiljer de revolutionära rörelserna i Rojhelat och Rojava från andra historiska exempel är att kvinnorna i dessa fall antingen är jämställda partner och ledare i den revolutionära rörelsen – eller helt enkelt leder den själva. Förhoppningen är att detta inte bara kommer att motivera framväxten av kvinnolett revolutionärt motstånd mot patriarkal dominans i de andra delarna av Kurdistan, utan även i större delen av Mellanöstern och till och med i hela världen. Överallt där kvinnor utsätts för dominans, vilket är fallet överallt, kan exemplen från Rojhelat och Rojava fungera som en inspiration och katalysator för lokalt motstånd mot de universella problemen med patriarkat, ojämlikhet och auktoritärt styre.
Rojin Muriyan
Rojin Mukriyan är doktorand vid institutionen för statsförvaltning och politik vid University College Cork, Irland. Hennes huvudsakliga forskningsområden är politisk teori och politik i Mellanöstern, särskilt kurdisk politik. Hon har publicerat artiklar I Journal of International Political Theory, Philosophy and Social Criticism och Theoria. Hennes forskning har hittills fokuserat på områdena kurdisk frihet, kurdisk statsbildning och kurdisk politisk vänskap.
