Än i dag, vid vårdagjämningen den 21 mars, firar kurdiska, persiska, afghanska och andra folk i Mellanöstern Newroz, en ny dag och smeden Kawa. Denna dag firas också runt om i hela världen av folket från Mellanöstern. Men vad är Newroz och vad symboliserar denna dag?
Legenden säger att den 21 mars för flera tusen år sedan ledde en kurdisk smed vid namn Kawa ett framgångsrikt uppror mot en grym assyrisk kung vid namn Dehak, som terroriserade alla människor i Mesopotamien, landskapet mellan Eufrat och Tigris.
Dehak hade blivit besatt av Ahriman den onde, som ville ta kontroll över riket. Detta gjorde Ahirman genom Dehak. Kungen Dehak hade blivit omgiven av två ormar som Ahriman hade lämnat på hans axlar. Ahriman berättade för kungen att det enda sättet att lindra den fruktansvärda smärta som han skulle känna, skulle vara att mata ormarna med landets barns hjärnor. Från och med den mörka dagen valdes två barn ut från de städer och byar som låg nedanför slottet.
Nedanför kungens slott fanns en smed som tillverkade järnskor till Mesopotamiens berömda vildhästar. Han tillverkade också grytor och kastruller till folket i staden. Hans namn var Kawa. Kawa och hans fru var fyllda av sorg och hade ett starkt hat mot Dehak eftersom han redan hade tagit 16 av deras 17 barn.
En dag kom ordern från slottet att Kawas sista dotter skulle dödas och att hennes hjärna skulle föras till slottsporten redan nästa dag. Kawa låg hela natten på taket på sitt hus, under de klara stjärnorna och strålarna från den lysande fullmånen och funderade på hur han skulle kunna rädda sin sista dotter från Dehaks ormar. När ett stjärnfall gled sig genom natthimlen fick han en idé. Nästa morgon red han på sin häst och drog långsamt den tunga järnvagnen med två metallhinkar. Vagnen drogs upp för den branta kullerstensvägen och till slottet. Kawa tömde nervöst innehållet i metallhinkarna i den stora trähink som stod utanför de enorma slottsportarna. När han vände sig om för att gå därifrån hörde han portarna öppnas.
Han tog en sista titt och skyndade sig iväg. Trähinken lyftes sedan långsamt upp av två vakter och fördes in i slottet. Hjärnorna matades till de två hungriga ormar som växte från Dehaks axlar. När Kawa kom hem fann han sin fru framför en brinnande stockeld. Han lyfte försiktigt upp hennes stora kappa. Där, under kappan, låg deras dotter. Kawa svepte tillbaka hennes långa tjocka svarta hår från hennes ansikte och kysste hennes varma kind. I stället för att offra sin egen dotter hade Kawa offrat ett får och lagt fårets hjärna i trähinken utanför slottet. Och ingen hade lagt märke till det. Snart hörde alla stadsbor om detta. När Dehak krävde att de skulle offra ett barn, gjorde alla stadsbor samma sak. På så sätt räddades hundratals barn. De räddade barnen begav sig sedan i mörker till de allra mest avlägsna och högsta bergen där ingen skulle hitta dem. Här, högt uppe i Zagrosbergen, växte barnen upp i frihet.
De lärde sig att överleva på egen hand. De lärde sig att rida på vilda hästar, att jaga, fiska, sjunga och dansa. Av Kawa lärde de sig att slåss. En dag skulle de snart återvända till sitt hemland och rädda sitt folk från tyrannkungen. Tiden gick och Kawas armé var redo att påbörja sin marsch mot slottet. På vägen passerade de byar. Byns hundar skällde och människorna kom ut ur sina hus för att heja på dem och ge dem något att äta. När Kawa och barnen närmade sig Dehaks slott lämnade både män och kvinnor sina hus för att ansluta sig till dem. När de närmade sig slottet hade Kawas armé vuxit till flera tusen. De stannade utanför slottet och vände sig till Kawa. Kawa stod på en klippa. Han bar sitt smidesläderförkläde och knöt sin hammare i handen. Han vände sig mot slottet och höjde sin hammare mot slottets portar. Den stora folkmassan rusade fram och slog ner slottsportarna besegrade snabbt Dehaks armé.
Kawa rusade rakt till Dehaks kammare, nerför den slingrande stentrappan, och med sin smideshammare dödade han den onda ormkungen och högg av hans huvud. De två ormarna dog. Därefter klättrade Kawa upp på toppen av berget ovanför slottet och tände en stor brasa för att berätta för alla människor i Mesopotamien att de nu var fria. Snart tändes hundratals eldar över hela landskapet för att sprida budskapet. Lågorna nådde högt upp i natthimlen, lyste upp den och renade luften från lukten av Dehak och hans onda gärningar. Mörkret var nu borta. Med gryningsljuset kom solen fram bakom de mörka molnen och värmde upp landskapet igen. Blommorna började sakta öppna sig och knopparna på fikonträden blommade.
(Sammanställd från Mark Campbells version)
