En individs karisma översatt till en ideologi och uppkomsten av miljoner följeslagare

0
73

I dessa moderna tider då individualism prisas högt, är det ytterst besynnerligt för mig att närhelst en större grupp individer, som då beskrivs med termen folkmassa, bestämmer sig för att beundra och följa en idé, individ eller levnadsätt som en grupp, så anses det genast som manipulativt och indoktrinering av en stor andel av samhällsbefolkningen. Naturligtvis finns det grupperingar som manar till destruktiva beteenden, och oskadliggörande av människor och natur men det görs tyvärr inte mycket skillnad mellan massrörelser som hyllar detta och dem som hyllar motsatsen idag.

Verkar detta förvirrande?

Låt mig förklara detta i större detalj så kanske det bringar lite klarhet i denna tankebana. Om jag säger Nelson Mandela, Mohandas Gandhi, Martin Luther King, Rosa Parks och Che Guevara så kanske det blir mindre förvirrande, eller kanske inte? Dessa historiska figurer anses knappast som manipulativa utan som hjältar idag, men det tog tid för deras masskamp att befästas och accepteras. Men om jag däremot säger Abdulla Öcalan så kan jag nästan höra ”jaha” ropen bakom dataskärmarna.

Vem är då denna person för er som ej har utbringat ’jaha’ än? Abdulla Öcalan sitter för närvarande i isoleringscell på fängelseön Imrali i Turkiet där han har suttit sedan 15 februari 1999. Han är känd runtom i världen som ledaren för Kurdistans arbetarparti, PKK, och han har miljoner sympatisörer världen över. Rörelsens militära gren, gerillan, återfinns i de kurdiska bergen och deras antal ökar stadigt. Från att endast ha varit en handfull studenter på 1960- och 1970-talet blev de snart många och stödet ökade hos den förtryckta befolkningen i Turkiet vilket kulminerade i etableringen av PKK 1978. 1999 blev Öcalan kidnappad under ovissa omständigheter med skrupelfria metoder av Israel, Turkiet och USA för att ställas inför rätta i Turkiet. En internationell komplott genomfördes och internationella lagar om tillvägagångssätt och mänskliga rättigheter bröts för att kidnappa en oväpnad Öcalan. 15 februari har sedan dess kommit att kallas ’Roja Res’ (den svarta dagen) av kurder och gripandet fördöms årligen på denna dag. Öcalan blev dömd till ett dödstraff som senare hävdes men hans gripande ledde till våldsamma protester världen över och PKKs styrka kunde för första gången kännas av utanför Turkiet på ett dittills nytt sätt. Rörelsens kritiker jublade av glädje i tron om att det nu var slutet på PKK. Men rörelsen överlevde och istället genomfördes många ändringar i struktur, ideologiskt ställningstagande samt förhållningssätt.

Utländska journalister som har besökt gerillabaserna berättar om harmoni och en fredfull samexistens, om en salig blandning av etniciteter samlade under slagorden ”ett fritt och demokratiskt samhälle för alla”. Vi får höra om unga och gamla, kvinnor och män, kurder, iranier, turkar, azerier och araber arbetandes sida vid sida för en gemensam kamp i en region infekterad av etniska krig sedan århundraden.

Hur är detta möjligt och varför anses det som något som vi bör frukta med argument som: ’de massor som vill uppnå detta ‘demokratiska samhälle’ är samma massor som viftar med ’PKK-flaggor’ och bilder av Öcalan’? Varför betraktas en massrörelse för fundamentala principer såsom frihet, jämlikhet och fridfull samexistens som något skrämmande? Finns det någon anledning att tro att det ligger i vissa gruppers intressen att hindra Mellanöstern från att någonsin nå frihet och stabilitet?

Den individ som startade denna rörelse som prisar naturen och manar till upprätthållandet av ett ekologiskt samhälle som miljoner människor stödjer, och som har samlat nationaliteter som tidigare sporrades till att kriga mot och förinta varandra borde väl utnämnas till en hjälte istället för att kriminaliseras?

De historiska människor som nämndes tidigare lever fortfarande i vårt gemensamma minne, som ett samhälle, då de alla har levt under det senaste århundradet och vi minns på ett eller annat sätt hur de blev kriminaliserade för sina åsikter, hur de utsattes för tortyr, våld och förnedring men också hur de samlade massorna. Vi minns hur de gav hopp till tiotals, sedan hundratals, sedan tusentals och i slutet till miljoner människor och vi har bevittnat hur de än idag hyllas i klassrum, dokumentärer och debatter t.o.m. av många av de människor som en gång i tiden var deras största kritiker. Några reflektioner kring individualism eller kollektivism gjordes kanske inte under alla dessa personers levnadsår men rädslan för de stora grupperingarna och människor som vill ha förändring var densamma då som det är idag.

Ett samhälle är ej endast individualistiskt eller kollektivistiskt utan kan inneha grader av båda, och då det är det ena eller det andra finns det grader av detta också, eller som det heter antigen vertikal eller horisontell individualism eller kollektivism. Med horisontell menar man att det finns ett jämlikhetstänkande i botten och ej en hierarki vilket betonas i den vertikala modellen. En rörelse som betonar jämlikhet och syster/brödraskap och där individerna inom massan får komma till tals, kritisera och lyfta upp medlemmar ur gruppen hamnar i kategorin horisontell kollektivism. En individs karisma är kanske skrämmande om man läser detta utan att ta hänsyn till vilken utbildning och samhällsram individen har formats under. Det är ej på grund av rädsla för manipulation utan för den tillit som tillägnas en ledare utav massorna som många anser det vara skrämmande. Detta för att vi lever i ett individ-centrerad samhälle, likaså resten av västra Europa, men i olika grader. Dessa samhällen ser stora grupperingar som främmande och det som är främmande blir också skrämmande. Stora familjer, stora tillställningar, stora folksamlingar ses med samma syn av rädsla och ibland dessutom förakt. Men detta är endast skrämmande om man tänker ur ett individuellt perspektiv. En individ är inte endast en individ utan de tankar som skapas ur denna enhet kan tolkas som ideologier och förhållningssätt, som idéer bortom den enskilda individen och större än så både kroppsligt och andemässigt. Det var inte bara för en fängslad individ som det genomfördes en drygt två månader lång hungerstrejk i Strasbourg, utan det var för en ideologi. En ideologi som innebär så mycket mer än endast en politisk riktlinje, utan det är ett löfte om frihet, det är ett nytt sätt att betrakta världen, den egna historien och det viktigaste och hittills utopiska, nämligen en fredlig framtid.

De individer som har bestämt sig för att använda sin individualitet för att skapa ett kollektiv och på så sätt också en starkare röst för ett syfte större en den enskildes personliga ambitioner är de mest nytänkande från samhällena de härrör från. Det är universitetsstudenter på hög nivå, det är intellektuella och akademiker men också jordbrukare och analfabeter, fåraherdar och mjölkerskor som har engagerat sig. Allt det ovanstående är till den grad att man måste våga fråga sig huruvida en människas röst kan ha resulterat i kollektivismens seger över individualismen, åtminstone i den del av världen. Huruvida det är anledningen till att vinstdrivande militära samarbeten tar till alla medel till hands för att kuva denna människans uppror mot apati och nutidens slaveri, om inte endast rädslan för folkmassorna som kräver att få leva i frihet?

Shiler Amini
Twitter: @shileramini