Möt Gönul Kaya, hungerstrejkare på obestämd tid i Strasbourg

0
152

Mellan den 4:e till 9:e april befann sig Kurd.se i franska Strasbourg för att följa de aktuella händelserna i staden. 15 kurdiska politiska aktivister, varav fem kvinnor hungerstrejkar på obestämd tid i staden sedan 1 mars. Aktivisternas hälsa har nått en kritisk punkt och under vår vistelse fördes tre av aktivisterna till sjukhus. Vi fick möjligheten att träffa aktivisterna och publicerar nu en del av intervjuerna som gjordes under resan.

Möt den 41 åriga tyska medborgaren Gönul Kaya. 

Mitt namn är Gönul Kaya. Jag är född 1971 och är ursprungligen från Dersim, men är uppväxt i turkiska metropoler. Jag levde under ett familjeförhållande där den turkiska staten hade lyckats bryta banden med det som representerar det kurdiska – ett resultat av åratals assimilationspolitik. Min familj var en som förhöll sig på avstånd från sin kurdiska bakgrund, en som värnade om allt förutom det som representerar det kurdiska, en som så fort det gäller det kurdiska alltid var rädd, rädd för att bli förtryckta, att bli föraktade och utfrysta. Sådana här familjekretsar brukar vanligtvis sträva efter att uppnå en ekonomisk rang. Trots att det dock aldrig kom i dager, levde vi i enlighet med en del kurdiska kulturella egenskaper. Däremot, när det gällde anseendet utåt till samhället var det en familjeverklighet som ständigt ville uttrycka sig annorlunda genom uttalanden som: jag är turk, jag är den bästa turken, jag är den som försvarar staten mest, jag är den som bäst tjänar det här landet. Jag växte också upp under en sådan här familjeförhållande, men inom familjekretsen hade vi också bröder som hade ett intresse för vänster-kulturen, vänstern, socialism och detta hade självklart en påverkan. 

Jag visste exempelvis inget om min kurdiska bakgrund förrän under universitetstiden. Jag visste inte att vi var kurder. Jag växte upp under en sådan här omständighet. Oundvikligen påverkade även militärkuppen i Turkiet den 12 september och tiden efter, processen av förtryck, även vår krets men som jag sagt tidigare växte vi inte upp med vår egen identitet, med vetskap om vilka vi var eftersom vi förhöll oss borta från det som representerade det kurdiska. Även i det samhälle vi levde inom, dvs. inom det turkiska samhället, visste vi inte exakt vilka vi var, men vi visste om att vi var annorlunda. Vi kunde inte anpassa oss till samhället och hade inte mycket svar till frågor om vilka vi är, när de frågade oss vilka vi var. Vi sa att vi var turkar, det var allt.

Jag läste som sagt på turkiska skolor och under min universitetsperiod lärde jag känna kurdiska patriotiska ungdomar och tog aktivt plats inom kurdiska ungdomsverksamheter. Det var också en kännedom om både vänstern och revolution. Det var perioder av uppror i Kurdistan, det var upprorens tid under 89–90-talet och detta påverkade självfallet oss. 

Jag vill också berätta om en annan händelse som också påverkade mig. 1988 inträffade Helepce massakern. Efter Helepce, efter massakern migrerade människor från södra Kurdistan till norra Kurdistan. Migrationer förekom också efter 90-talet. Dessa migrationer fick plats i turkiska televisioner, men vår förståelse av händelsen var: det finns människor, det finns människor i Irak och där finns kurder.  Vi visste inte om att vi var kurder, men vi visste om att det fanns kurder, att dessa migrerade, utsattes för massaker och liknande dåd och även detta hade en påverkan på mig.

Jag glömmer aldrig, att jag vände mig till min far efter att ha fått kännedom om att jag var kurd och sa: far minns du de människorna som migrerade från Irak till norr? Det visade sig att dessa migrerade människor var jag, de var du. Vi levde utan att ha kännedom om detta, men den sorgen var vår sorg.

Detta var väldigt viktigt för mig. Under universitetstiden tillsammans med vänner, min vänkrets bestod då till mestadels av patriotiska ungdomar, läste vi en del böcker och texter tillsammans. Vi läste böcker av Ismail Besikci, och kurdisk historia av […] en rysk författare. Dessa texter bidrog till att frågorna inom mig växte: vem är jag, varifrån kommer jag. Rent geografiskt visste jag, men jag kunde inte beskriva den kulturella, nationella delen. Efteråt växte och fördjupades diskussionerna relaterade till dessa definitioner hemma bland familjen. Efter intensiva diskussioner sa min far till slut en gång: Ok, det stämmer. Vi sprang ifrån detta, men kurdiskheten fann oss igen till slut.

I samband med min koncentration i ämnet, när jag kopplade samman samtliga delar, insåg jag att jag hade tillhörighet med en kultur, en verklighet. Under den perioden upplevde jag dem känslorna som ett barn känner när den har levt långt borta från sina föräldrar och som efter flera år senare får kännedom om sin verkliga mor och far och säger att min riktiga mor och far är andra personer. Jag hade ett land, jag hade ett folk och jag var annorlunda. Mot bakgrund av detta beslöt jag att leva för det som representerade det annorlunda. Jag sa, vad som en händer, så finns det en orättvisa här. För om jag växte upp utan att ha kännedom om min egen identitet så utgör detta det största brotten mot mänskliga rättigheter. Om min far drar sig tillbaka från sin identitet, om han är rädd för sin identitet, då innebär en kamp mot detta den största kampen för mänskliga rättigheter. Denna känslighet till frågan utvecklades.

Senare hade vi olika aktiviteter på universitetet, det gjordes aktioner, Newroz och annat. Dessa hade en lärande funktion på mig, jag lärde mig nationella verkligheter, jag lärde känna mig själv, jag fann mig själv. Det inleddes på det här sättet. Sedan gjorde staten ingripanden och det förekom saker, det förekom tortyr. Men för mig var en sak väldigt viktigt och det var att jag från och med nu kunde svara på frågan: vem är jag. Jag var lättad över detta. Detta var begynnelsen till frihet för mig, jag var fri och jag visste vem jag var och vart jag vill gå.

Mitt mål var inte att tjäna pengar, göra karriär eller liknande. Otaliga människor hade detta, men dem var inte i fred, de var inte fria eller bekväma och var ständigt utsatta för förtryck. Efter en viss period tog jag ett beslut, jag beslöt mig för att ägna mitt liv för mitt folk och under de senaste 20 år har jag aktivt tagit plats inom den kurdiska kampen för frihet och demokrati. Min närvaro i Europa grundar sig på politiska skäl och här tar jag aktivt plats inom folkets kamp, men främst inom dess del för kvinnans frigörelse.

Kvinnans frigörelse utgör en grundpelare inom den kurdiska frihetskampen. Detta fick jag insyn om. Främst den idémässiga, ideologiska och filosofiska nivå som PKK-rörelsen, främst Abdullah Öcalan, vårt ledarskap, det kurdiska folkets ledare, skapade. Detta påverkade mig självklart oerhört mycket och skärpte mitt arbete. Som kvinna, som kurd har jag studerat, undersökt och sett mycket gällande dessa frågor.

Jag har också varit verksam i Diyarbakir ett tag, bland folket. Det var en period av 7-8 månader. Staten utövade mycket förtryck, men vi befann oss trots allt bland folket och strävade efter att organisera folket och presentera folket för frihetskampen. Självklart var det svårt, närhelst kunde ingripanden, gripanden inträffa och vi var i rörelse. Även denna period var väldigt betydelsefull för mig. Det kurdiska folket var ett väldigt fattigt folk och jag insåg att förutom de kurder som hade förbindelser med staten, de som exempelvis hade ekonomiska förbindelser med staten eller de som hade en viss status, levde folket ett armt liv. Jag lärde känna en stor krets av dem som faktiskt levde det arma livet och som faktiskt hyste kurdiska patriotiska känslor. Detta påverkade mig oerhört mycket och kom i själva verket att innebära en stor undervisning för mig.

Min familj bor fortfarande i Istanbul i Turkiet. Självklart förekom det en del förändringar även hos dem efter mig. Varken de eller min krets kunde exempelvis begripa varför, för dem var det något i stil med: läs, tjäna dina pengar och lev ditt liv. Även dem kom självklart att förstå denna kamp och en del av dem är stolta över mig och uttrycker att dem är stolta över mig och detta är självklart väldigt viktigt för mig. Det allra viktigaste för mig är att ingen döljer vilka dem är, att dem inte är rädda, att dem inte är rädda för sina åsikter – detta utgör den här kampens kärna. Vem man än är, vart man en kommer ifrån, hur man än kommit fram, om man är muslim, jude, tysk eller kurd, så bör man inte skämmas över sin identitet. Tvärtom genom att nämna dessa skapar man större rikedomar. Under de tillfällen som dessa egenskaper döljs utgör inte en fri miljö.  På grund av att jag har kännedom och har sett kriserna i samhället kan jag uttrycka följande: ju fler saker som döljs i samhället desto mer sönderfall kommer samhället att uppleva. Eftersom kurderna har överskridit en stor del av sina rädslor och tveksamheter utgör dem ett öppet folk, ett mycket ärofull folk – ära är detta. Ära går genom ökad självmedvetenhet och framtidsperspektiv. Jag tror på att det kurdiska folket har bidragit mycket till mänsklighet i det förflutna och jag tror på att dem har bidragit mycket till mänskligheten i samtiden och av den anledningen är jag stolt över att vara medlem av detta folk.

Ledaren [syftar på, Abdullah Öcalan] har varit medlem i en arm familj sedan barnsben. Jag har läst mycket om hans liv och hans liv har dragit min uppmärksamhet. Han är medlem i en arm familj och har sedan barnsben varit en människa som ständigt är i ett sökande. När han exempelvis själv pratar uppger han att när jag var barn, de lärdomar jag har tagit när jag blev vuxen, är när hans storasyster blev bortgift med någon hon inte kände i utbyte mot en säck ris eller mjöl. Detta har skapat en stor motsägelse hos ledarskapet. Ett annat exempel är flickebarnet i byn som han älskade mycket som vän. Varje morgon brukade han knacka på hennes dörr och säga: Elif kom vi går ut och leker. En dag när han knackade på dörren och bad henne komma ut och leka hade Elif sagt ’jag kan inte längre’. ’Varför’, hade han frågat, ’för att jag är förlovad’ hade hon svarat, ’det gör väl inget, vad ska hända, vi är ju barn’, hade han svarat tillbaka, ’det är skam’, hade hon svarat tillbaka. Ledarskapet uppger att ”detta skapade en stor motsägelse hos mig. Varför kan inte flickebarn och kvinnor handla fritt?” Alla dessa omständigheter skapar en sorts motsägelse hos honom.

Det som påverkar mig allra mest är hans tro på kvinnan. Han säger att en man kanske kan ha en del intressen i detta system, men en kvinna har inte det. Av den anledningen säger han att den som mest värnar om kampen är kvinnan och kampen ska drivas av kvinnan. Detta har självklart stor betydelse för oss och det är denna inställning till kvinnan som har lett den kurdiska verkligheten till denna ärofulla nivå och som har gett värdighet till det kurdiska folket. Idag finns exempelvis många kurdiska partiledare, samtliga är ute och en del har det väldigt bekvämt. Men det är bara han [Öcalan] som sitter fängslad. Det är bara han som har fått ett straff och han har inget, vad gäller materiella frågor, men han har ett folk och detta är väldigt viktig, han har en idé och en ideologi och det är detta världen är rädd för, det är detta Amerika är rädd för. Frågan varför sitter Öcalan fängslad, är väldigt viktigt för mig. Det innebär att det är han som representerar frihetens genuina väsende.

De är rädda för honom, men han har ett ordspråk, han säger: även om världen ställer sig framför er, även om ni är helt ensamma, var inte rädda för att säga sanningen – och detta utgör en grundpelare för oss.

Kurd.se