Vem välte förhandlingsbordet i Oslo?

0
178

Året var 1989 och i staden Lice* föds Mehmet Kocakaya. Mehmet är bara ett barn när hans hemstad Lice bränns ned på order av Ilker Basbug som idag befinner sig fängslad i Siliviri.** Endast fyra år gammal och når knappt upp till knäna på sin moder får han beskåda den omänsklighet som drabbar hans födelseplats…

Tiden går och Mehmet avslutar grundskolan och gymnasiet med fina betyg. Det var bara det att han aldrig kunde glömma det barbari han fick bevittna. År 2008 blev Mehmet antagen till Dicles Universitet där han skulle studera matematik.

Maj 2009… Tiotusentals människor är på väg till Öcalans födelseplats Amara för att fira hans födelsedag… Liksom tidigare år är vägen till Amara avspärrad av turkiska säkerhetsstyrkor. Mahsum Karaoglan och Mustafa Dag dödas av turkiska säkerhetsstyrkor då de tillsammans med andra försöker ta sig till byn. Morden som fångades på kamera väcker vrede i Kurdistan…

Två dagar efter morden samlas studenter på Dicles Universitet för att protestera morden på sina kamrater. Bland dessa studenter ställer sig en student i fronten och skriker ”Erkänn vår frihet, våra martyrer är odödliga!”. De poliser som befinner sig på universitetet omringar och tillfångatar honom på plats.

Precis vid datumet när firandet av Öcalans födelsedag förbjuds inleddes fredsamtal mellan PKK och Turkiet som kommer pågå under två år… Samtalen fördes parallellt på Imrali med Öcalan och i Oslo med representanter från PKK. Samtalen sker under övervakning från ett land i väst. I syfte att föra samtalen framåt visade Öcalan god vilja genom att föreslå att man skulle skicka kurdiska fredsdelegationer från Mahmur, ett flyktingläger i södra Kurdistan, och Kandil, en bas för PKK södra Kurdistan, och senare även en kurdisk delegation från Europa.

AKP-regeringen visade sig dock inte redo för att ta emot fredsdelegationer. De ville emellertid inte förlora initiativet. Å ena sidan kunde Turkiet inte ta tillvara på det här steget, å andra sidan kunde de inte ange något bra skäl till varför man skulle avslå förslaget. Efter vidare samtal kom man överens om vilka personer som skulle ingå i dessa grupper och den 19 oktober 2009 anlände en grupp från Kandil och Mahmur till Habur, en gränsstation mellan Irak och Turkiets formella gränser. Ingen skulle gripa dem. De hade noggrant valts ut så att ingen person var efterlyst i Turkiet. Detta skulle vara inledningen på det man skulle kalla för ”Habur-processen”.

Medan samtalen fördes och grupperna anlände till Habur satt Mehmet Kocakaya fängslad i Diyarbakir. Han hade gripits för att deltagit i protesterna på morden av sina kamrater som hade begåtts fem månader tidigare.

I mitten av 2010… Personer ur delegationen från Kandil och Mahmur börjar gripas och övriga börjar återvända till södra Kurdistan. Samtidigt som Habur-processen är över släpps Mehmet ur fängelset.

Samtalen fick börja om från början. Sedan samtalen inleddes 2009 följde nu det femte och sjätte mötet i Oslo. Utifrån mötesdeltagarna och agendan var dessa de viktigaste mötena. (Bandupptagningar från dessa två olika möten skulle senare läcka ut efter att klippts och redigerats om som om de vore ett och samma möte). Under mötena utvärderade man Habur-processen och man lade stor vikt på att diskutera vad de olika sidorna uppfattade som viktiga och känsliga.

Mötena och dialogen fortsatte ända fram till de första månaderna under 2011. I takt med att dialogen började bära frukt började Öcalan ta fram en skiss på ett protokoll med vars innehåll man skulle diskutera och komma överens. Den turkiska delegationen accepterade förslaget om att diskutera frågorna i protokollet och Turkiet överlämnade protokollet till representanter från PKK. PKK:s representanter gick igenom protokollet och lade till sina synpunkter på innehållet. Öcalan tog emot deras synpunkter och genomförde slutliga förändringar i protokollet med hänsyn till PKK:s synpunkter och lämnade slutligen över den till den turkiska delegationen. Protokollet skickades återigen till representanter från PKK och ledde till nya samtal i Oslo.

Kalendern visade att man nu var i juni 2011. Händelserna ägde rum precis innan valen i Turkiet i juni 2011. PKK deklarerade att man antog innehållet i protokollet medan Turkiets representanter utlovade ett svar inom två veckor. Efter Turkiets svar skulle en handlingsplan sättas i verket. Mötena i Oslo pågick under i en god anda under två dagar och avslutades med att man åt middag i samma lokal och sedan skiljdes åt. Nu väntade alla på svaret från Ankara…

Två veckor senare kom ett svar från högsta ort i Turkiet. Recep Tayyip Erdogan… Han gick ut i ett TV-program och deklarerade ”Om jag vore premiärminister 1999 hade jag hängt Öcalan. (1999 var året då Öcalan kidnappades i Kenya och fördes till Turkiet)

Erdogans uttalande var innebar slutet på dialogen och förhandlingarna och under samma dagar inleddes attacker mot Kandil av Iran. Turkiska officerare tränade iranska soldater i gerillataktik. Man prövade att pressa PKK på två fronter. PKK deklarerade att den turkiska staten bedrev en strategi med målet att förgöra PKK.

De kretsar som sedan tidigare har försökt medla i konflikten häpnar över utvecklingen då man förväntat sig positivt svar från Ankara.

I mitten av juli, en månad efter att den sista förhandlingen avslutades, deltar tusentals turkiska soldater i en militär i närheten av Silvan. Under operationen omringas en grupp medlemmar i gerillan. De får ett ultimatum; antingen ger de upp eller så kommer man att döda dem. Ingen ger upp och efter att striderna inleds dödas 13 soldater och två medlemmar i gerillan. En av dessa medlemmar i gerillan heter Mehmet Kocakaya…

Mehmet fängslades för att ha skrikit sloganer under den period då förhandlingarna inleddes… Han släpptes ur fängelset och anslöt sig till gerillan samtidigt som Habur-processen når sitt slut och medlemmarna i fredsdelegationerna började återvända tillbaka till södra Kurdistan… Han omringades och dödades efter att Turkiets premiärminister gick ut i TV och sa ”om det vore jag hade jag hängt honom”…

ANF – Amed Dicle
Fritt översatt av Kurd.se

*Efter att en turkisk general dödas får den turkiska armén order om att jämna den kurdiska staden Lice med marken. Den ”militära operationen” inleds på morgonen den 22 oktober 1993 och när den avslutas samma kväll har trettio civila kurder massakrerats. De flesta av stadens 35 000 invånare får lämna sina hem då den turkiska armén skjutit sönder, sprängt och med hjälp av eldkastare bränt ned staden. Internationell media förblir sin vana trogen och rapporterar inte om händelsen. För mer information om händelsen kan ni läsa följande bloggpost; http://hevallo.blogspot.se/2007/09/lice-kurdish-town-in-turkey-burnt-in-93.html 

** Ilker Basbug sitter fängslad i Silivri under Ergenokon-åtalet. Åtalat berör inte de krigsbrott Basbug och andra idag ännu fria turkiska officerare utfört i Kurdistan, utan handlar om en intern turkisk maktkamp mellan det gamla Kemalistiska etablissemanget och AKP-regeringen.