Varje dag är Newroz

0
139

De senaste dagarna har det rapporterats om lynchningar och tårgasattacker mot Newrozfirande kurder i Turkiet och norra Kurdistan. Högtiden närmar sig och turkiska myndigheter, poliser och några upprörda medborgare har inte legat på latsidan då det gäller att försöka straffa firande kurder, genom polisbarrikader, fabricerade SMS om att firandet är inställt, direkta terroraktioner och i fallet med den avlidna kurdiska representanten Haci Zengin, mord. Allt detta för att en grupp människor vill fira sin högtid.

Ungefär samtidigt som allt detta pågick tog jag en promenad utanför mitt hem här i Sverige. Tidigare under dagen hade jag stilla suttit hemma och tänkt på att jag borde skriva något om Newroz, utan att veta vad jag skulle kunna tänkas skriva eller säga. Jag gick därför ut och gick under det vita molntaket signerat svenskt klimat, genom tysta gator och funderade närmare på det hela. Jag är kurd och tror på detta folk – säkerligen måste jag ha något att säga om vår uråldriga högtid? Den värme min Skandinaviska omgivning aldrig hade fick jag av min inre syn av Newrozeldar, vars flammor nästan slickade fötterna på de kurder som hoppade över dem. Jag tänkte hettan.

Någon riktig värme kände jag dock inte, varken just då eller i minnet. Jag har aldrig varit nära en sådan eld. Nästa insikt sa mig att jag, född och uppväxt i Sverige, nästan aldrig har firat Newroz. Senaste gången var ett år sedan, i en nästan tom skolmatsal där en kvinna i folkdräkt försökte överrösta kurdiska barn för att fånga uppmärksamheten från gamla kvinnor och män som tjattrade och drack te, ointresserade av sin omgivning. Barnen som skulle sjunga kurdiska sånger inför oss alla var mer intresserade av lekkamraterna och de äldre väntade otåligt på att få applådera och återgå till de viktiga samtalen. Kvinnan hade själv arrangerat det hela och talat om viktigheten av att minnas – minnas sitt ursprung och sin identitet. Hon talade dock för döva öron – de som är uppväxta i Sverige, de som var upptagna med att betala räkningarna eller ha koll på sina direkta vänner och familj, hade inte behov av en folklig högtid där man gjorde reklam för en historia eller identitet man ändå redan trodde sig ha, eller uppmana till att umgås med den familj man ändå umgicks med varje dag. Vad var Newroz för dem?

Sedan kom ringdansen. Kvinnan försäkrade sig att jag inte hade någonstans att fly till och någon låt senare hade jag upphört att existera och istället blivit del av ringen och dansen. Jag dansade långt och länge, runt och runt. Rocken jag hade på mig värmde, men det var människorna runtomkring mig som smälte ned gamla tvivel. Jag trodde jag inte kunde dansa och vet att jag fortfarande inte kan. Ringdansen var inte särskilt avancerad. Ändå hade något förändrats – jag kände något. Jag hade upplevt, ja, så var det! Jag upplevde Newroz, den dagen för ett år sedan. Efter promenaden hängde jag av samma rock och gick in till mig. Jag hälsade min familj och i skrivande stund har jag fullständigt bestämt mig vad Newroz är för mig och vad resten av denna text ska innehålla.

Högtiden instiftades i en tid då vårt folk följde den Zoroastriska läran om fria val. Vi väljer att göra eller icke göra, att röra på oss eller vara stilla, det goda eller det onda. Högtiden hälsar våren, den nya dagen, då allt det föråldrade och det kalla ger plats åt vårens blommor och grönska. Vi tänder eldar till minne av Kawas befrielse av vårt folk, till minne av hur vi själva skapade vår egen vår och slogs för vår egen frihet och lycka. Enligt sagan sken aldrig solen i Kurdistan då vi förtrycktes av den onde utländske kungen Dehak och först då Kawa dräpte tyrannen med sin smedshammare kom solen sken fram igen. Det var först när slavarna bröt sina bojor som de blev fria män och kvinnor och det var genom egen styrka och uthållighet som den enskilde bybon blev en av Kawas barn, hans kurdiska nation.

Idag är vi ett stort folk, läsare. Minst 30 miljoner människor befolkar en area lika stort som Frankrikes och vi är placerade och malplacerade runt hela detta område och i diaspora i Europa, Australien och Nordamerika. Vår tusentals år långa historia, många stammar, dialekter och religioner har skapat en sådan extrem variation att det ofta är så att den ena kurden inte känner igen den andre. Och vi är alla tänkande individer, begåvade med förnuft och fri vilja. Newroz är en av de ting som kopplar ihop vårt folk, det som gör min historia din, mitt hem ditt och min frihet din. Men även en sådan sak som Newroz, då vi väl står inför dagen, kräver att man är individ, skild från andra. I slutändan är vi alla olika personer som firar samma högtid tillsammans – inom oss alla har vi en egen relation till Newroz och dess eld, som rent fysikaliskt förvandlar brännbara ämnen till energi och låter restprodukterna, det som inte längre behövs, bli till svart rök, som blåses bort med vinden.

Denna egenskap hos elden är den mänskliga egenskap Newroz påminner oss om. Vi finns och vi fattar beslut – men efter en tid kommer självrannsakan, man ställs inför sig själv och man inser att man aldrig kan vara densamme, att man måste förändras, att något måste kastas bort. Människan för denna kamp dagligen, då vi ständigt förnyar oss, förnyar våra beslut, våra idéer, öppnar fönstren till nya tankar och känslor och – i slutändan – definierar oss själva. Varje dag är en ny dag, en Newroz. Det är just egenskapen att kunna förändra sig och anpassa sig som Charles Darwin menade var viktig för varje arts överlevnad då han talade om ”Survival of the fittest”. Varje år är Newroz en kallelse till det kurdiska folket och dess individer till självförnyelse, till att tända eldar inom sig själva och röka bort det negativa och det onda för att istället fyllas av mental och fysisk energi. Och detta ska kännas.

Det ska kännas i värmen från elden, dansen, sångerna och hedrandet av den uråldriga högtid som är vår kanal till att nå våra förfäder, som även de hedrade Newrozelden. Förändringen, rörelsen, är en process som man kan känna, som man kan uppleva. Newroz är en upplevelse, en inre pilgrimsfärd från vilken vi återvänder lite starkare, godare eller visare. Och vi gör det alla tillsammans. Vi står alla inför elden, över hela Kurdistan, och ingår i ett avtal med elden att vi ska hålla den vid liv, i utbyte mot att flammornas natur ska vägleda oss till att bli bättre människor och ett bättre folk. Varje år förnyar varje individ sig själv och sitt folk och på det sättet avgörs hela vårt folks öde av vad ett litet kurdiskt barn tänker och känner då han ser in i lågorna eller dansar med sina vänner, denna lilla och betydelsefulla del av vårt stora folk. Vi är alla Kurdistan och genom Newroz är det inristat i vår folksjäl om vilka vi är – vi är dynamiska, starka, föränderliga och livfulla. Elden är vårt element, våren vår tid, Newroz vårt sätt att koppla individen till helheten och till sig själv.

Det är för detta arv människor offrar sin säkerhet och sina liv i länder som Turkiet, där det dynamiska fördöms, där unkna ideal om att alla ska vara likadana dominerar, där en hel republik är skräckslagen inför den fria, föränderliga och levande folksjäl som är Kurdistan. Newrozeldarna försöker de släcka med smutsigt vatten – lögner om muslimskt broderskap med en republik som spottar på all spiritualitet, anklagelser om rasism i ett land där allt icke-turkiskt hatas och beskyllningar om terrorism från den mest framgångsrika terrorstaten sen romerska riket. Individen, något som är absolut heligt för alla folk med självrespekt spottas på av blinda turkiska lynchmobbar, för vilka våld, utsugning och högmod är något att glädja sig åt.

I en sådan tid och med sådana motståndare skulle vissa påstå, att Newrozelden är i större fara än någonsin. Men, med den offervilja vi har sett hos kvinnor, män och t.o.m. barn i Kurdistan skulle jag säga att den uråldriga driften till självförändring, självdefiniering och själverövring är stark än idag hos det kurdiska folket. Högtiden hjälper oss att minnas och stärker oss, men den kan aldrig försvinna bara genom förbud av firandet.

För de riktiga Newrozeldarna brinner inom oss alla.

/The Zagrosian