Challenging Capitalist Modernity och Kurdistan

0
137


En tredagarskonferens hölls i veckan vid Hamburgs universitet. Organisatörerna av konferensen bestod av en rad kurdiska och europeiska organisationer och medier/tidningar. Sålunda samlades ett hundratal deltagare från världens alla hörn, från Sydafrika i söder till aktivister från Skandinavien i norr, från akademiker från Förenta Staterna i väst, till föreläsare/intellektuella från Indien i öst. Universitetet i Hamburg blev en mötesplats för aktivister och dissidenter – folk som kämpar för sitt oberoende, sin värdighet och frihet – från Baskien, Nordirland, Indien, Mexico och sist men inte minst Kurdistan. De två framstående tänkarna Immanuel Wallerstein och Antonio Negri deltog också med två långa manuskript som lästes upp under konferensen.

Syftet med konferensen var att belysa den politisk-filosofiska övergången från nationell befrielserörelse till nya former av rörelser för frihet, jämlikhet och demokrati. I centrum stod det paradigmskifte som ägt rum i den kurdiska befrielserörelse Partiya Karkerên Kurdistan, PKK (Kurdistans arbetarparti). Erfarenheterna från den politiska, militära och civila kampen i norra Kurdistan, utvärderades av olika panelister. KCK-systemet och Abdullah Öcalans diskussioner om begreppet ”demokratisk modernitet”, som han avhandlat i sina böcker, skrivna på fängelseön Imrali, blev föremål för flera av de kurdiska talarnas diskussioner. Allt detta belystes i ljuset av den nya våg av politisk verksamhet och kamp som intensifierats under de närmaste åren.

Alternativa former för samhällsengagemang och politisk organisering debatterades och utgjorde den röda tråden för hela konferensen. Nedan redogörs lite utförligare för några, men inte alla, föredrag som hölls. Det är svårt att återge allihop, därför kommer ett fåtal väljas ut och behandlas utförligt.

Bland diskussionerna kan exempelvis nämnas feministiska teorier och jämställdhetsperspektiv från olika organisationer och initiativ i norra Kurdistan. Panelisten Fadile Yildirim höll ett föredrag med titeln ”Sexism as a constant of state-based civilization”. I detta föredrag pekade hon på kvinnans ställning och underordning under olika tidsperioder och former av styre, från antiken till renässansen och vidare till nationalstaten. Yildirim pekade på flera samtida problem i dagens globalt sammanlänkade samhällen och pekade ut prostitution, och transnationell trafficking av kvinnor, som en av den internationella ekonomins största och profitstarkaste marknader. Hon förde även en diskussion om kvinnor i kulturella och artistiska alster som gestaltar eller projicerar olika bilder eller identiteter hos det kvinnliga könet. Detta jämförde hon därefter med mytologiska skildringar av gudinnor och hjältinnor från olika civilisationer. Ur detta laborerade hon slutligen med hur kvinnlighet och femininitet ständigt skiftar och tar sig nya uttryck. Mot den här bakgrunden underströk hon den sexualiserade femininitetens vulgära sida som idag gränslöst ockuperar alla föreställningar om kvinnlighet.

Felix Padel, lektor i socialantropologi vid Oxford och Dehli University höll ett föredrag med titeln ”Capitalism as the arch-enemy of ecological societies”. Utifrån sina empiriska studier i minoritetsprovinser och aggrara regioner i Indien belyste han den kapitalistiska exploateringens förödande konsekvenser för gamla kulturer, naturområden och ekologiska system. De jämförelser som han gjorde mellan sin egen forskning och förödelsen i Kurdistan, under bland annat 90-talet i norra Kurdistan då flera tusen byar brändes och förstördes, var väldigt insiktsfulla.

I synnerhet var hans studier av den etniska gruppen Adivasi mycket tankeväckande. En talande anekdot som är värd att förmedlas här är ett samtal mellan en europeisk etnolog och medlemmar från Adivasi-stammen. Den senare ställde under samtalet en fråga om vilken religion stammen hade. En medlem av stammen svarade, “Bergen är vår religion”. Detta uppfattades av etnologen som ”primitiv romanticism” eller ”vidskeplighet”, men Padel menade att svaret var mycket rationellt. Ett intelligent svar. Anledningarna finns i naturen och det tropiska klimatet i regionen, som befinner sig på en högplatå med kraftiga monsunregn. I bergen rinner monsunregnet ned för bergsbranten och översvämningar uppstår inte lika enkelt som på stäppen. Därtill bidrar regnvattnet som rinner ned för bergsslutningen, till att omgivningen blir mycket bördig odlingsmark. Från vattenbäckar som rinner ned för berget kan stammen dessutom trygga tillgången till rent dricksvatten.
Under hans resor till Kurdistan hade han iakttagit detta förhållande och nära begrundat bergens betydelse för det kurdiska folket. Han hade flera intressanta utläggningar om dessa frågor.

En annan talare var Solly Mapaila, f.d medlem i ANC och nuvarande styrelseledamot av Sydafrikas kommunistparti. Han höll en presentation av ANC:s politiska befrielsekamp mot Apartheid och de samhällsfrågor som uppstått efter självständigheten. Framförallt underströk han och förde en fördjupad diskussion om hur en del maktstrukturer, inom exempelvis näringslivet och den statliga förvaltningen, reproducerades under nya namn och med nya ansikten efter självständigheten. Vidare adresserade han ytterligare förhållanden från Apartheid-tiden som inte förändrats trots att den rasistiska regimen föll för nära tjugo år sen. Anledningen till detta ansåg han dels ha sin grund i att makt och hierarkier är väldigt svåra att bryta ned, trots att makthavarna skiftar. Detta emedan många av de juridiska, byråkratiska och beslutsfattande mekanismerna i samhället är etablerade ”praktiker” som inte kan ändras utan att andra element och faktorer i samhället förändras. Bland dessa element pekade han ut den ekonomiska marknadens inre och yttre förhållanden, samt kapitalistiska produktionsförhållanden som idag inte är enskilda och specifika för enstaka stater. Till detta lade han det koloniala arvets egna ekonomiska strukturer som var baserade på ren exploatering, men som oftast lämnas orörda och fortsättningsvis även är i bruk efter självständigheten, främst av den nya styrande eliten som störstat kolonialismen.

Achin Vanaik, professor i internationella relationer och global politik, vid universitetet i Dehli, höll ett passionerat föredrag om den växande indiska ekonomin, ökade klyftor mellan klasser och kasten i det indiska samhället. Han diskuterade även minoriteters utsatthet och kamp för frihet. I diskussionen belystes kapitalismens dynamiska och flexibla karaktär, som enkelt kunde skifta skepnad, form och funktionssätt. Detta gjorde enligt hans synsätt kampen mot kapitalistiska disciplin-samhällen komplicerad och långsiktig. Komparativt diskuterade han den kurdiska frihetskampen mot Turkiet, i ljuset av NATO och modernitet som global suveränitetsform. När han reflekterade över historien i Kurdistan och den aggressiva assimilations politik som Turkiet bedrivit mot kurderna genom årtionden, betonade han att frågan om kurdisk kultur inte enbart skall förstås såsom språk, böcker, musik och maträtter. Kulturell assimilation är ett ingrepp som ofta sker på olika nivåer, framförallt i väpnade konflikter och under ockupation, då assimilationsprocesser löper systematiskt med fysiska, militära, politiska, sociala och språkliga maktmedel. Mycket illustrerande, i ett resonemang om förstörelsen av den kurdiska landsbygden, hänvisade han till ordet kultur, som kommer från latinets cultus och utgör roten för både ”cult” och ”cultivation” – dvs. odla och tillbe (eller hålla för heligt). Båda dessa ord kännetecknar två mycket gamla element i den antika mänskliga civilisationen – jordbruk och religion. På detta vis förmedlade han hur centralt begreppet kultur är samt att den har en betydelse långt utöver det vardagliga bruket som vi är vana vid.

Antonio Negri, Deleuzes student, och författare till trilogin Empire (2000), Multitude (2004) och Commonwealth (2009), skulle egentligen ha deltagit i konferensen men fick förhinder med anledning av sjukdom och sände därför istället sitt manuskript som lästes upp. Manuskriptet var en ungefärlig sammanfattning av de analyser och studier som företagits i de tre ovan nämnda verken. Till detta fogades kommentarer som de mottagit efter publiceringen av den tredje delen och som de nu själva bearbetat under två års tid.

Angående Kurdistan och det kurdiska folkets kamp, sade Negri, att han inser att den sker på olika nivåer. Å ena sidan är det en kamp för det kurdiska folkets frihet och naturliga rätt att existera och själva styra sina politiska, sociala, kulturella och ekonomiska angelägenheter. En kamp för ett folk som väldigt länge varit förtryckta på basis av deras kurdiska identitet/etnicitet. I detta ljus, skall således Kurdistan tvivelsutan ej vara underställt och under en ockupation som genomsyras av förtryck och diskriminering, underströk han. Detta är den mest grundläggande rätt som kurder kräver. I detta led underströk Negri även vikten av det kurdiska folkets tusenåriga historia av motstånd och kultur. Å andra sidan framförde han att frihetskampen i norra Kurdistan bör vara medvetna om att rätten att få existera som ett folk endast kommer ha en formell betydelse i Turkiet om inte samhället förändras radikalt. Därtill kommer därför en kamp som förs för att skapa ett nytt och annorlunda samhälle där förtryckets maktstrukturer inte reproduceras under kurdiska namn, lämnande förhållanden av ojämlikhet, exploatering och totalitärism orörda. Dessa två nivåer av det kurdiska folkets kamp är viktiga och sammanflätade.

Vidare diskuterade Negri även nationalstatens struktur och konstruktion, såsom ett territorium för utövandet av politisk makt och social ordning, ofta med givna maktcentrum som äger jurisdiktion över en geografi/periferi. Problematiken runt nationalstaten som en modell för politiskt och samhälleligt liv har diskuterats och kritiserats av anarkister, socialister och idag även kapitalister. Alla från olika utgångspunkter givetvis. Modernitet och Kapitalism, strävar exempelvis i detta led efter att bygga överstatliga institutioner och sammanlänka marknader över hela världen, långt utöver nationalstatsgränser.
Därför fortsatte Negri en diskussion om hur han själv och den autonoma vänster vill förändra människors villkor och nationalstaters maktutövning. Genom att framhålla den långa historien av nationella befrielserörelser – de framgångsrika och misslyckade – som kämpat över hela världen, pekade han ut en rad faktorer som ger anledning att inte naivt föreställa sig att ”allting kommer vara perfekt” efter självständigheten. Därför bör varje folk som kämpar för sin frihet och rätt, även försäkra sig om att makt, hierarkier och förtryck alltid är rörliga och dynamiska fenomen som kan reproduceras och åter hemsöka alla slags samhällen – även de med en heroisk självständighetskamp.

Sålunda fordras att man går till roten av problemen och söker alternativa former för samhällsstyrning i Kurdistan. Former som möjliggör individers aktiva deltagande i det politiska livet, med hjälp av demokratiska och jämlika strukturer. Givetvis bör emellertid detta inte ses som ett utopiskt projekt utan förankring i verkligheten. Vägen till ett sådant samhälle går rakt igenom fortsatt kamp och arbete med att bygga lokal och kommunal demokrati, samt initiativ till självorganisering och förvaltning. Människor i Kurdistan måste kunna influera sina liv själva i mycket större utsträckning än det vi ser idag, där de uteslutande styrs av institutioner, polis, militär och tjänstemän tillsatta från Ankara. Men skillnaden skall alltså inte enbart vara att kurder skall styras från Diyarbekir istället för Ankara. Skillnaden måste vara att kurder skall kunna styra sig själva, utan att bli föremål för en ny liten och begränsad elits maktutövning och ekonomiska exploatering. Med andra ord måste kurder se hur förtryck och politisk makt i centraliserade organ och institutioner, med hjälp av polis, domstol, skola och ekonomi, fråntagit kurder deras friheter, rättigheter och värdighet. De måste inte enbart ta över dessa institutioner, utan kampen för kurder måste handla om att avveckla och förstöra dessa maktinstrument för att upprätta nya demokratiska organ och alternativa institutioner. Med Antonio Negris egna ord:

Your struggle is therefore also a struggle for a different society, driven by the recognition of collective rights as well as a different way of understanding economic development and the use of resources, to build a model of governance that goes beyond that of the nation-state. A governance that would be able to challenge a capitalism in crisis but still very aggressive.

Janet Biehl, författare och akademiker, men även änka till den berömda sociologen och anarkisten Murray Bookchin, höll ett föredrag om Bookchins övergång från marxist-leninismen till en ny filosofi, ”social ecology”, som tog det ekologiska systemet och kvinnans emancipation, och lade det i samma vågskål som klassbegreppet. Hon diskuterade djupgående hur Bookchin under 1950-talet lämnat sitt kommunistiska förflutna för att undersöka nya former av socialism och en alternativ frihetsfilosofi. I detta led skrev han en rad banbrytande verk som under slutet av 1990-talet influerade PKK. Under 2000-talet inleddes en brevväxling mellan Bookchin och Öcalan, via den senares advokater. Biehl förde en detaljrik utläggning, med citat och jämförelser mellan Bookchins verk och Öcalans Prision Writings samt PKK:s kamp för ett nytt samhälle. Hon pekade ut likheter och skillnader som var intressanta, samt belyste hur ett genuint skifte från ett dialektiskt tänkande med rötter i Hegel, hade skett hos såväl Bookchin som Öcalan. De teoretiska konsekvenserna av detta var betydande och fanns att finna i en rad framstående författare som influerat de båda i deras sociologiska verk.

Janet Biehl, författare och akademiker, men även änka till den berömda sociologen och anarkisten Murray Bookchin, höll ett föredrag om Bookchins övergång från marxist-leninismen till en ny filosofi, ”social ecology”, som tog det ekologiska systemet och kvinnans emancipation och lade det i samma vågskål som klassbegreppet. Hon diskuterade djupgående hur Bookchin under 1950-talet lämnat sitt kommunistiska förflutna för att undersöka nya former av socialism och en alternativ frihetsfilosofi. I detta led skrev han en rad banbrytande verk som under slutet av 1990-talet influerade PKK. Under 2000-talet inleddes en brevväxling mellan Bookchin och Öcalan, via den senares advokater. Biehl förde en detaljrik utläggning med citat och jämförelser mellan Bookchins verk och Öcalans Prision Writings samt PKK:s kamp för ett nytt samhälle. Hon pekade ut likheter och skillnader som var intressanta, samt belyste hur ett genuint skifte från ett dialektiskt tänkande med rötter i Hegel, hade skett hos såväl Bookchin som Öcalan. De teoretiska konsekvenserna av detta var betydande och fanns att finna i en rad framstående författare som influerat de båda i deras sociologiska verk.

Janet Biehl avslutade sitt tal i tårar när hon läste upp KCK:s kondoleansbrev till henne, som de sänt med anledning av Bookchins bortgång. Brevet från Qendil-bergen, underströk betydelsen och vikten av Bookchins tänkande och filosofi för deras egen rörelse och frihetskamp, samtidigt som det lovade att verka samt kämpa för hans strävanden och idéer. Idéer och strävanden för att förverkliga fria, jämlika och progressiva samhällen.

Hon avslutade sitt tal med att hänvisa till ett av de första upproren i människans daterade historia, som ägt rum i Mesopotamien under det Sumeriska riket. Det sumeriska ordet för frihet, som upprorsmännen ropade, var ”Amargî”. Det är det tidigaste ordet för frihet som forskare och arkeologer funnit och styrkt med historiska bevis. Likheten med det kurdiska ordet för frihet, ”Azadî” är etymologiskt slående. När hon tog emot åhörarnas applåder, avslutade hon med att säga, än idag ropar människor i den regionen för sin frihet – Amargî!

Avslutningsvis måste här understrykas att konferensen var bland de första av sitt slag i en kurdisk kontext. Diskussionerna påminde om de som förs vid de stora sammankomsterna vid World Social Forum. Det är därför viktigt att den följs upp med nya konferenser, workshops, seminarier och symposium. Ty många frågor måste fördjupas och vidgas. Ett exempel som här kan nämnas är att konferensen i Hamburg inte hade på sin agenda att diskutera de ekonomiska aspekterna av alternativa samhällsformer. Hur man i förändringen av ett samhälle skall handskas med ekonomiska frågor. Eller för den delen, utbildningsfrågor och teknologi. I detta ljus kan t.ex. seminarier om ”open source” informationsteknologi fortsätta de frågor som väcktes i Hamburg.  

Det intellektuella arbetet med ämnen och frågor av det här slaget måste följas upp, det tar aldrig slut, kan troligen aldrig uttömmas. Parallellt med det måste även den politiska kampen för frihet och värdighet fortgå beslutsamt.

Kurd.se