Valet 2011 – vad hände och vad händer sen?

0
146



Det har skrivits en hel del om Demokratiblockets stora framgång i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). 36 kandidater valdes in i parlamentet, varav sex av dem befinner sig i fängelse. Domen för dessa sex personer är fortfarande oklart. Inom Turkiets jurisdiktion får en kandidat immunitet när denne väljs in i parlamentet. Dock finns det ett undantag. Enligt artikel 14 i den turkiska konstitutionen så gäller inte denna immunitet ifall individen har dömts för ”terrorism”.

Ahmet Türk som är en BDP-parlamentariker från Mêrdin (Mardin), har tillsammans med flera av sina partikollegor offentliggjort att man inte tänker delta i parlamentet såvida inte alla av de sex personer som vunnit en kandidatpost från fängelset får immunitet. Med detta uttalande vill BDP både sätta press på regeringen men även det rättsliga väsendet. Den turkiska staten måste upphöra arresteringen av folkvalda politiker med påståendet att dessa ingår inom ”KCK”. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan propagerar ständigt för Hamas kamp. Han kritiserar Israel för att inte ge ”demokratin” en chans, då man inte förhandlar med Hamas. Han menar att Hamas representerar det palestinska folkets vilja.

När har premiärministern tänkt ge en chans för demokratin i sitt eget land? Ifall man tittar på kartan nedan finner man valsegraren för varje provins. Det som är markerat i blått representerar Demokratiblocket. Det som är markerat i gult representerar AKP (regeringspartiet). Det finns två provinser som är gulmarkerade och omringade av blåa provinser, dessa är Sêrt (Siirt) och Bitlis. Demokratiblocket har siktet inställt på dessa samt provinsen ovanför (Agri) som ligger under den grönmarkerade provinsen. Skulle man lyckas vinna där vid nästa val, har man i princip säkrat norra Kurdistan. Det är lite svårt att definiera norra Kurdistans ”gränser”. Tittar man på den rödmarkerade provinsen i öst (Dersim), lyckades det vänsternationalistiska partiet CHP vinna. Den grönmarkerade provinsen (Igdir) erövrades av det ultranationalistiska partiet MHP. Under 2009 års lokalval lyckades det pro-kurdiska partiet DTP vinna i Dersim, Igdir samt Sêrt. Med andra ord är det ingen omöjlighet att vinna i dessa provinser i nästa val.     

  

 

Den stora utmaningen för Demokratiblocket är att erövra provinsen mellan den rödmarkerade provinsen Dersim (turkiska: Tunceli) och den blåmarkerade provinsen Muş à Bingöl provinsen (gulmarkerad). Det är en provins där man talar den kurdiska dialekten Zazaki. Rent generellt har det varit väldigt svårt att försöka vinna provinserna som ligger nära centrala Anatolien. Provinser såsom Riha (turkiska: Sanliurfa), Elazig, Erzurum, Malatya, Adiyaman har det islamistiska regeringspartiet ett fast grepp om. Där handlar det mer om att kunna bilda en stark opposition och vinna stolar till parlamentet. Bingöl, Cewlik på kurdiska, är en viktig nyckel för att kunna nå ut till dessa provinser. Jag nämnde tidigare om hur svårt det är att kunna fastställa norra Kurdistans ”gränser”. Det beror mycket på vilken utveckling vi går mot när det gäller Bingöl. Skulle man skapa en stark bas där, underlättar det för blocket att sprida politiken via Elazig mot Malatya och sedan ner mot Adiyaman samt Riha. Dessa provinser utgör en gråzon. Vad vi kallar för ”kurdiska” provinser och ”norra Kurdistan” beror på folkets vilja. Det är inte förrän nu kurder har en ärlig chans att kunna sprida sitt politiska budskap. Tidigare har dessa provinser drabbats av en tuff assimileringspolitik, demografin har ändrats och det finns en djuprotad religiös övertygelse. Precis som kartan visar på så finns det egentligen inga tvivel om vem som representerar norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Frågan är bara hur långt västerut det demokratiska blocket kan nå?Beroende på hur långt dem når så kommer även definition av ”norra Kurdistan” att ändras.

Regeringspartiet AKP är väl medvetna om denna kurdiska realitet. Det är därför blockets parlamentariker såsom Ahmet Türk kan hota med bojkott om inte alla 36 platser fylls. Demokratiblocket representerar majoriteten av dem kurdiska provinserna. Således representerar dem det kurdiska folkets vilja. Efter valet höll premiärminister Erdogan sitt ”balkongstal” till folket, där han lovade en konstitution som omfattar alla minoriteter i Turkiet. Även CHP som är det näst största partiet, har uttryckt sitt stöd för en ny konstitution. CHP:s ledare Kemal Kilicdaroglu är för övrigt själv en alevi från Dersim, vilket kan vara en anledning till att CHP lyckades vinna den provinsen över Demokratiblocket. Det enda partiet som inte är samarbetsvilligt när det gäller drastiska förändringar i konstitutionen är ultranationalistiska MHP.

Eftersom AKP fick hem 326 platser i parlamentet kan man inte driva igenom förslag till referendum (folkomröstning) på egen hand (som kräver 330 platser). Detta innebär att man måste förhandla med övriga partier om vilka reformer som ska gå igenom. Problemet är att samtliga partier har ”krav” som man inte tänker kompromissa om. När det gäller definitionen av Turkiet och dess officiella språk så vill Demokratiblocket att artikeln ska ändras. Detta är något som både AKP, CHP och MHP är emot. AKP är även en stark förespråkare av ett presidentsystem likt USA, istället för det nuvarande parlamentssystemet.

Erdogan skulle givetvis bli landets första president i detta nya system. Detta är ett system som inget utav dem övriga partierna skulle godkänna. Demokratiblocket vill att modersmålsundervisning ska garanteras, man kommer inte att ge sitt stöd för konstitutionsförändringar om detta krav inte förverkligas. Det är en central punkt för hela deras politik. Valspärren, decentralisering (autonomi), frigivandet av politiska fångar och att Abdullah Öcalan får spela sin historiska roll är andra krav som blocket har lagt fram.

När det gäller modersmålsundervisning finns det en stor chans att detta kan förverkligas. De turkiska partierna vet att det är en röd linje för Demokratiblocket. När det gäller demokratisk autonomi, finns det möjlighet att man ökar befogenheterna på lokal nivå, dock tror jag inte det blir till den grad blocket önskar. En diskussion om en decentraliserad maktstruktur har förts under en lång tid. Bland turkiska intellektuella anses detta nästan vara en nödvändighet för att hantera all administration. Det går inte att driva allt från huvudstaden Ankara. Valspärren kan också ändras, motståndaren där är framförallt AKP. Ifall en minskning skulle göras så skulle det på sin höjd handla om två procentenheter. Man skulle alltså sänka spärren från 10 till 8 %, vilket fortfarande är alldeles för högt. Till AKP:s fördel skulle en sänkning av spärren innebära att man plockar hem poäng hos EU.

Frigivandet av politiska fångar beror till stor del på hur KCK-rättegången kommer att sluta. Så länge Demokratiblockets medlemmar likställs med ”terrorism/terrorister” så kommer det absolut inte finnas något utrymme för en fredlig lösning av kurdfrågan i landet. Detta går hand i hand med dialogen som staten för med Öcalan. Staten måste sluta dela in kurdfrågan i en socioekonomisk del och en säkerhetssdel. Ifall diskussioner förs i säkerhetssyfte (terrorism), så kommer man inte lösa ett skvatt. Dialogen som förs med Öcalan måste föras gällande en lösning. Det är just detta som har blockerat en lösning under AKP:s tid. Vi (kurder) betraktar problemet annorlunda jämfört med staten. Därav blir förslagen för en lösning olika. Diyarbakirs borgmästare Osman Baydemir varnade staten genom att säga följande: ”vi är den sista generationen (kurder) som den turkiska staten har en chans att förhandla och resonera med”. Baydemir har rätt i sitt uttalande. Den generationen som han tillhör är personer som har växt upp under militärens brutalitet dvs. efter militärkuppen 1982. Vid den tiden var den enda utvägen att söka sig västerut, lära sig flytande turkiska och finna arbete för att fly från den brutala vardagen i Kurdistan. Den nya generationen har växt upp under 90-talet, under en tid som karaktäriseras av ett starkt kurdiskt motstånd och som ända fram till idag har fått höra statens tomma löften. Dessa unga människor är inte lika villiga att kompromissa om en lösning. De är stolta över sitt ursprung och känner ingen rädsla för staten. De kräver det som är deras. 

Även självaste Öcalan menar att det finns en gräns på det kurdiska folkets tålamod:

Om det inte blir på det här viset kommer kurderna att själva se efter sin egen lösning. Det här läget kan inte fortsätta så här. Det finns en själsmässig separation. Hos båda parterna har ilskan samlat ihop sig. Det fanns ett uttalande från Cemil Bayik där denne hade sagt; ’vi kommer att utropa demokratiska oberoendet’. Om ni inte accepterar lösningen kan liknande händelser som inträffade i Kosovo-exemplet att inträffa.”

AKP står inför ett vägskäl. Det demokratiska blocket har framfört kurdernas krav. Ifall man inte ändrar sitt synsätt och börjar förhandla om en lösning, kommer kurder att gå sin väg. Vilket i sin tur kommer att innebära att blodspillan kommer att öka. Skillnaden den här gången är att kurderna är redo att gå denna väg. Folket är redo!

Serhildan jiyane! Berxwedan jiyane!

Hemin Herki