Rojhelat – behovet av en generationsväxling

0
170


Nyheter om uppror i Kurdistan kantar dagstidningarna
. I södra Kurdistan domineras nyheterna av protesterna i Silêmanî. I norra Kurdistan uttrycker miljontals kurder sin politiska vilja. I sydvästra Kurdistan pågår protester mot förtyck. Men hur är det med östra Kurdistan? Varken kurdisk eller internationell media har rapporterat om något anmärkningsvärt därifrån. Vilket får en att ställa sig frågan: varför?

Den äldre generationen, som under åratal fört krig som ”peshmerga” har blivit trötta och uppgivna och östra Kurdistans (nordvästra Iran) hopp vilar hos den yngre generationen. Orsaken till detta sträcker sig tillbaka till den islamistiska revolutionen i Iran 1979, där befolkningen i Iran gjorde uppror mot den dåvarande shahens regim. I denna revolution tog alltifrån vänsterrörelser, där även kurdiska partier var inkluderade, till konservativa rörelser med islamistisk inriktning plats. I samband med detta regimskifte uppstod ett politiskt vakuum i östra Kurdistan. Det tog inte längre än tre veckor innan ett krig startades mellan kurdiska styrkor och den islamistiska republikens styrkor i staden Bane.

Under åren 1982 och 1983 var det kurdiska landskapet och de kurdiska byarna i stort sett under kurdisk kontroll medan den iranska regimen kontrollerade stadskärnorna.  Både Dr. Abdulrahman Qasimlo, PDKI:s ledare och Shex Izzedin Huseyni, som var en stor religiös ledare med radikala åsikter grundat på socialistiska värderingar, hade försökt förhandla med ayatollan Khomeini. I likhet med idag, ville kurderna ha en decentraliserad maktstruktur i Iran där kurder tillsammans med övriga nationer åtnjuter av rätten till autonomi i varje del av landet. Både PDKI och Komala vilade rent ideologiskt på socialismen. Dock kämpade PDKI exklusivt för den kurdiska nationen även fast man önskade samma rättigheter för övriga nationer som azerier, perser, balucher och araber inom Iran. Komala å andra sidan kämpade för alla arbetare inom Iran och var starkt emot nationalism. Man distanserade sig från PDKI genom att stämpla dessa som nationalister inom borgarklassen, trots att Qasimlo lagt tonvikten på slagordet ”Demokrati för Iran – Autonomi för Kurdistan” inom sina led.

Oenigheter mellan partierna
Det absolut största hindret för kurdisk framgång i östra Kurdistan var just oenigheten som rådde mellan dessa två partier. PDKI ansågs sig vara folkets representanter och försökte därför marginalisera Komala. Dock var det ett faktum att PDKI aldrig var riktigt skickliga på att mobilisera folkmassan. Qasimlo med sin universitetsbakgrund i Europa var skicklig på att etablera kontakter på högre nivåer både nationellt och internationellt. Man hade även ett stort stöd i norra delarna av östra Kurdistan som innefattar Urmiye och Mahabad. Dock fick man motstånd av KDP (Kurdistans demokratiska parti) som vid den tiden försökte kontrollera Bahdinan-området vid utkanterna av Urmiye med hjälp av Iran. Samtidigt hade Komala ett stort stöd i södra trakterna, Sine och Mariwan. Många av deras ledare var just från det området och även från Saqiz och Bokan. Komalas strategi var just mobilisering av folkmassor. All makt och beslutsfattande skulle vara på lokalnivå. Man vill inte föra politik på etnisk grund. Problemet var att vid den tiden fanns det redan många väletablerade kommunistpartier som kämpade för hela Iran. Många kurdiska politiker bland annat Dr. Qasimlo kom faktiskt från ett av dessa partier.

Vid 1982 insåg båda partier att man var tvungna att samarbeta för att bekämpa den iranska regimen. Noterbart är att Iran vid denna tid var fullt upptagna med kriget mot Irak. Komala och PDKI utförde en rad lyckade operationer gemensamt. Men det dröjde tyvärr inte länge förrän de interna dispyterna åter började gro sig, vilket ledde till att ett skoningslöst krig mellan parterna bröt ut 1984. De interna stridigheterna bidrog även till att skifta fokus bort från Iran och vid slutet av 1983 så hade Iran i princip åter återtagit kontrollen över de kurdiska områdena. Än idag går det inte att fastställa vem som påbörjade eller triggade igång denna konflikt.  

Ytterligare splittringar
Utöver detta började även partierna själva genomgå olika kriser. Komala med Abdullah Mohtadi i spetsen bytte namn till Iranska kommunistpartiet ”Hizbi kommunist’i Iran”. Man ingick i en allians med två andra partier – Sahand och Paykar. Mansour Hikmet var en annan frontfigur tillsammans med Ibrahim Alizadeh. De närmaste sex åren kom att handla om att smutskasta PDKI och man började även marginalisera betydelsen av Mahabadrepubliken. Detta bidrog till att många gerillasoldater, anhängare och frontfigurer lämnade partiet. Mohtadi och Alizadeh, två av frontfigurerna lämnade partiet vid början av 90-talet. Kvar blev Hikmet. Dock skulle det inte dröja länge innan det skedde ytterligare en splittring mellan Mohtadi och Alizadeh. Mohtadi började närma sig socialdemokratin med nationalistiska inslag, vilket inte uppskattades av Alizadeh som var konservativ.

PDKI genomgick också splittringar. Efter Iran-Irak kriget 1988 insåg Qasimlo att hans position började bli svag. Iranska republiken skulle återuppbyggas samtidigt som Khomeini låg på dödsbädden. Qasimlo såg detta som ett gynnsamt tillfälle att lägga ner den väpnade kampen och istället försöka stärka dialogen med regimen. Iran hade själva förlorat en hel del män under kriget och man ville inte fortsätta på samma spår. Med hjälp av Jelal Talabani (PUK:s ledare) lyckades Qasimlo inleda förhandlingar med Iran. Under tiden pågick en splittring inom partiet, då en grupp med Jalil Ghadani vid rodret var missnöjda med Qasimlos förhandlingar med Iran. Qasimlos auktoritära ledarskap och partiets nya ideologiska ställningstagande från socialism till socialdemokratin resulterade i att Ghadani anhängare bröt sig ut ur partiet och bildade ”PDKI- revolutionära ledarskap”. Qasimlo och hans efterträdare Dr. Sharafkandi blev sedan lönnmördade av den iranska regimen. PDKI återförenades kort efter för att sedan återigen splittras, vilket vi idag beskådar.

Denna komplexa verklighet utgör grunden för dagens olika fraktioner och den trötta ”äldre” generationen. Man har gett upp hoppet om en väpnad kamp, och på grund av oenigheterna som råder ser man inget ljus i tunneln. Dessa partier kämpar idag i princip för sin överlevnad. PUK har erbjudit partierna att hålla sina baser i södra Kurdistan (norra Irak), där dessa partier idag befinner sig. Idag försöker partierna att istället föra en diplomatisk kamp och det ligger även i KRG:s intressen att dessa partier inte för en väpnad kamp då det skadar deras relation med Iran.

Hoppet gryr trots allt
Hoppet ligger nu i ett relativt nytt partis händer – PJAK (Partiet för ett fritt liv i Partiet grundades 2004 av en grupp studenter som delar samma värderingar och visioner som PKK (Kurdistans arbetarparti). Dock har PKK lagt upp grunden sedan långt tidigare. Redan 1989 hade Osman Öcalan (Abdullah Öcalans bror) inlett dialog med Iran i syfte att öppna upp möjligheterna att fritt attackera militära baser i Turkiet från den persiska gränsen. Iran ville mer än gärna försvaga Turkiet, vilket gjorde att man accepterade PKK:s närvaro i landet, trots att man inte hade något militärt samarbete. Området var ett slags frizon för PKK och rörelsen använde sina baser i Iran för att vårda skadade gerillamedlemmar. PKK hade även skapat goda relationer med Komala, dock hade man inget direkt samarbete. Komala och PDKI såg inte PKK:s närvaro i Iran som ett större hot då dem inte hade större folkligt stöd i området. Men i samband med Abdullah Öcalans kidnappning 1999 väcktes massprotester i stora delar av östra Kurdistan. Först då insåg de övriga partierna att PKK lämnat avtryck hos folket. Värt att uppmärksamma och lyfta fram är att många som protesterade mot kidnappningen av Öcalan gjorde det av solidariska skäl, då Öcalan trots allt var en stor kurdisk ledare som hade utsatts för en komplott. Dock utgör detta en stor faktor till att PJAK kunde etablera sig i östra Kurdistan under en så pass kort tid. Folket i östra Kurdistan var väl medvetna om hjältedåden som gerillan i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) hade genomfört mot den turkiska staten. Gerillan symboliserar mod, patriotism samt uppoffrande. Folket fick även en större förståelse av Öcalans betydelse.

Demokrati för Iran – Autonomi för Kurdistan
Likheterna mellan dagens Iran och dåvarande Turkiet är många. Folket i norra Kurdistan var i dvala i flera decennier innan PKK väckte folket till liv. Ofantligt många uppror har uppträtt i området tidigare, men alla har slagits ner brutalt av den turkiska staten. Dock växte en ny generation fram i norra Kurdistan och inte bara personer från PKK utan även turkiska vänsteraktivister började protestera mot den turkiska statens politik mot det kurdiska folket. I Iran är PJAK väl medvetna om att man inte kommer att kunna störta den iranska regimen på egen hand och framförallt inte med hjälp av vapen. Dock ingjuter gerillan mod bland folket. Folket i östra Kurdistan måste likt den norra delen ta ställning till vilken sida man står på. Passivitet och känslan av likgiltighet kommer att utplåna östra Kurdistan självmant. I samband med att den iranska regimen pumpar in droger bland ungdomar, som bleker framtidsförhoppningarna, gror verkligheten av kollektivt självmord.

Den väpnade kampen som PJAK för erbjuder en alternativ för dessa ungdomar att ta ställning och istället beskydda folket och vår mark. Det är ingen fråga om ett krig mellan konventionella arméer utan en fråga om självförsvar. Östra Kurdistan behöver personer som Osman Baydemir, som är ute bland folket och som har möjligheten att stoppa tillförseln av droger till våra ungdomar. Vi måste skapa ett civilsamhälle där man kan återuppbygga infrastrukturen som vägar och skolor. Kvinnliga företrädare likt Aysel Tugluk, Emine Ayna, Sahabat Tuncel och Leyla Zana måste få möjligheten att träda fram. En förutsättning för att detta ska bli möjligt är att folket slutar frukta den iranska regimen och istället tar sig modet att ställa sig mot den. Oavsett dess brutalitet och hot kommer gerillan att besvara alla attacker och ingripanden mot civila människor. När folkmassan väl är mobiliserad finns det inte längre något regimen kan göra. De övriga kurdiska partierna bestående av PDKI och Komala måste ansluta sig till denna kamp eller möta samma öde som PSK och HAK-PAR och förbli marginaliserade med en passiv hållning och tomma löften. Det är den unga revolutionära andan med dess goda intentioner som har fått nästan samtliga kurdiska partier över hela Kurdistan att växa och ta plats. Även den unga generationen av perser börjar göra uppror mot den islamistiska regimen. Östra Kurdistan är i ett stort behov av en generationsväxling. PJAK har sympatisörer från Urmiye ända ner till Kermansah och Ilam-provinsen. Även Newroz Tv har spelat en stor roll för att skapa en känsla av samhörighet. Avrättningarna som sker på kurdiska aktivister riktar fokusen mot fienden som utgörs av iranska regimen. Kurder från norr och söder ansluter till kampen för att befria öst. Det kan kännas som att utvecklingen går långsamt, men en ny generation växer sakta men säkert fram. Förhoppningsvis kan PJAK tillsammans med övriga kurdiska partier leda vägen för denna generation mot en gemensam vision:

Demokrati för Iran – Autonomi för Kurdistan!

Hemin Herki