15 februari 1999 – Djupt avtryck i kurdisk historia

0
218


Det har nu gått 13 år sedan den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan kidnappades i en internationell komplott i Kenyas huvudstad Nairobi. Kurder har utfört massiva protestaktioner mot kidnappningen av Öcalan sedan 1999 och fördömanden av den pågår än idag.  Kurd.se redogör för en längre beskrivning av den internationella komplotten som ägde rum den 15 februari 1999. En dag som kommit att kallas för den ”svarta dagen” av kurder.

Den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan är född 1949 i den kurdiska byn Amara (Ömerli) i Riha (Urfa) i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Under sin ungdom blev Öcalan tidigt aktiv inom kommunistiska rörelser i Ankara, där han även studerade politisk vetenskap vid den ansedda  statsvetenskapliga fakultet vid Ankara Universitet. Den 27 november 1978 grundar Abdullah Öcalan tillsammans med 24 kamrater ett politiskt parti vid namn Partiya Karkerên Kurdistan, PKK (Kurdistans arbetarparti). PKK:s ändamål under åren 1978-1993 var att grunda ett kommunistiskt Kurdistan i dem kurdiska områden som ockuperats av Turkiet, Iran, Syrien och Iraq. I samband med militärkuppen i Turkiet 12 september 1980 lämnar Öcalan och en delegation från PKK Turkiet och åker till palestinska läger. 1984 återvänder delegationen tillbaka till Turkiet. Öcalan själv återvänder inte tillbaka till Turkiet utan lever i Bekaadalen i Libanon där hans organisation upprättat baser. Den 15 augusti 1984 år anfaller PKK turkiska militärposteringar i Şemzinan (Şemdinli) och Dihê (Eruh), vilket historisk kommer att innebära den väpnade kampens start.

Den kurdiska frågan i Turkiet har varit en känslig fråga sedan den turkiska republikens grundande 1923. Turkiet kom att förneka det kurdiska folkets existens efter nationalstatens grundande och inledde samtidigt en omfattande assimilationspolitik mot den kurdiska kulturen och det kurdiska språket.

Det folkliga stödet till PKK växte sig successivt allt starkare i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) på grund av den politik av förnekelse och förintelse som Turkiet förde mot kurderna. Samtidigt anslöt sig många även till PKK:s väpnade gren som man menade var en legitim försvarsstyrka mot turkisk militär. År 1992 hade rörelsen en militärstyrka på uppemot 30 000 gerillasoldater, enligt turkiska statskällor uppges denna siffran vara fem tusen.

Turkiet, Syrien och den långa resans startpunkt
I samband med den väpnade kampens start fick Öcalan leva i Syrien. Detta resulterade i att relationen mellan Turkiet och Syrien blev dåliga. Efter turkiska påtryckningar och hot om krig mot Syrien blev Öcalan tvungen att lämna landet. Detta resulterade samtidigt i att kurdfrågan nu blev en internationell fråga. Öcalan inledde sitt resande den 9:e oktober 1998 med att åka till Ryssland för att söka politiskt asyl som den ryska Duman redan hade godkänt och ställt som krav på den ryska regeringen att också göra det. Den ryska regeringen blev utsatt för hårt press av Turkiet, Israel och USA, vilket blev tillräckligt för att neka Öcalan asyl trots att Duman redan godkänt Öcalans ansökan om politiskt asyl.

Den 13 november samma år reser Öcalan med ett falskt pass från Moskva till Italien där han önskar att få politiskt asyl. Öcalan blir dock arresterad av italienskt polis omgående efter sitt landade i Roms flygplats. Under samma tidsperiod kräver den turkiska staten en överlämning av Öcalan från Italien. Italien vägrar överlämna Öcalan med anledning av att dödsstraff på den tiden enligt turkisk lag kunde ges till personer som anklagades för brott i Turkiet. Tyskland som tidigare givit stöd till Turkiets vilja om en eventuell överlämning av Öcalan från Italien till Turkiet kom att ändra sin inställning. Tyskland ändrade oväntat sin policy till att istället ta tillbaka sin begäran om en överlämning, trots att Öcalan var en efterlyst ”terrorist” av den tyska säkerhetstjänsten. Under december månad samma år krävde Öcalan att få dömas inför en internationell domstol. En internationell domstol kunde enligt Öcalan ”avgöra om det var PKK eller den turkiska staten som var den ansvarige till kriget som skulle splittra staten Turkiet”.

I samband med denna utveckling grodde sig en allt starkare känsla mot Italien i Turkiet. Den turkiska regeringen hotade med att använda sig av olika medel för att tvinga fram en överlämning av Öcalan. Krisen mellan Turkiet och Italien gick så långt att Turkiets försvarsminister varnande att man skulle bryta alla kontakter med italienska vapenleverantörer. Turkiet hotade även med att förbjuda alla italienska tv-sändningar i landet. Även ett handelsembargo mot Italien diskuterades i det turkiska parlamentet, men sattes aldrig i verket med anledning av att Turkiet kunde hamna i en kollisionskurs i import/export handeln med EU.

Den 16 januari 1999 lämnar Öcalan Italien mot en okänd destination efter att han fått avslag i sin asylansökan. Trots att Italien hade vägrat att överlämna Öcalan till Turkiet blev det aldrig något åtalande mot Öcalan av italienskt domstol. Den 1:a februari försöker flyplanet som Öcalan färdas i att landa i Nederländerna där den internationella domstolen i Haag är belägen. Öcalan hade som mål att ”tvinga” fram en rättegång i domstolen med sin närvaro i Nederländerna. Flygplanet kunde dock inte landa i Nederländerna då tillståndet nekades av holländska myndigheter. Resan gick istället åter till Moskva och Ryssland där Öcalan ännu en gång ansökte om politiskt asyl. Ryssland kom att återigen avvisa detta och Öcalan fick lämna Moskva i slutet av januari.

Med hjälp från grekiska politiker kunde Öcalan resa till Grekland i en privatjet där han återigen skulle ansöka om politiskt asyl. Flygplanet som Öcalan färdades i landade på den grekiska ön Corfu. Det är okänt om hur mycket vetskap den grekiska regeringen hade om detta. Det privata flygplanet som Öcalan färdades i hade skickats av en före detta general inom den grekiska armén, som även var en nära vän till Öcalan. Då den grekiska regeringen fick vetskap om Öcalans ankomst tog man beslutet att tillfälligt låta Öcalan vistas i landet och tas om hand av grekiska myndigheter. Anledningen till detta beslut grundar sig på tvisten mellan Grekland och Turkiet som pågått under en längre tid.

Den 31 januari får Öcalan ett officiellt besök av major Haralambos Stavrakakis som då var chef för den grekiska säkerhetstjänsten. Under detta besök framför Stavrakakis att det finns en stor risk för att ett krig kan komma till stånd mellan Grekland och Turkiet om landet ger politisk asyl till honom. Greklands dåvarande utrikesminister Pangalos erbjuder Öcalan en tillfällig lösning tills det att någon annan stat kan ge honom politisk asyl. Öcalan erbjöds att gömma sig i en grekisk ambassad tills vidare.

Destination Kenya
Den grekiska ambassaden i Nairobi, Kenya väljs som en säker plats för gömställe av grekiska myndigheter. Öcalan landar i Nairobi den 2:a februari 1999 med ett privat jetflygplan. Turkiska domstolar hade vid detta lager utfärdat åtta efterlysningar mot Öcalan till Interpol.

Den 4:e februari meddelar USA Öcalans lokalisering till turkiska myndigheter. Enbart ett fåtal inom de turkiska myndigheterna får vetskap om Öcalans lokalisering i Kenya och turkisk underrättelsetjänst får i uppgift att organisera resan till Turkiet. Operationen mot Öcalan genomförs av personal ur amerikanska, israeliska och engelska underrättelseverksamheter.

På den grekiska ambassaden i Nairobi erfordras Öcalan ett falskt pass under ett falskt namn. Efter en tids vistelse tvingas Öcalan att lämna landet av kenyanska myndigheter. Öcalan får försäkringar om en förflyttning till en säkrare plats med flyg. Samtidigt spanar ett nätverk av underrättelseverksamheter efter Öcalan. På väg till flygplatsen den 15 februari 1999 kidnappas Öcalan under oklara omsändigheter. Enligt uppgifter skall ett följe av grekiska diplomater som rest i andra bilar bakom Öcalans bil, träffa Öcalan på flygplatsen. Men nätverket av underrättelseverksamheterna genomför en operation och lyckas kidnappa Öcalan, droga ned honom för att sedan överlämna den kidnappade kurdiske folkledaren i händerna på de turkiska myndigheterna.

Kurdiska vittnen och grekiska diplomater som följde med Öcalan i hans resa på plats i Nairobi har vittnat om händelsen på följande vis: Öcalan lämnar den grekiska ambassaden efter påtryckningar från den kenyanska regeringen. Grekiska myndigheter försäkrar Öcalan om att han ska föras till en annan säker plats. De som skulle föra Öcalan till flygplatsen i Nairobi var kenyanska säkerhetstjänstmän. På väg ut från den greksiska ambassaden, då Öcalan och hans följe kommer till dem fordon som ska föra dem till flygplatsen, kräver de kenyanska säkerhetstjänstemännen att Öcalan åker i ett eget fordon av säkerhetsskäl. På väg till flygplatsen avviker dock det fordon som Öcalan färdas i ur det följe av konvojer som hans följe och dem greksiska diplomaterna vistas i, utan någons vetskap. När Öcalans följe och dem greksiska diplomaterna når flygplatsen upptäcker dem att Öcalan inte förts till samma plats.

Kurdisk ledare överlämnas till Turkiet
Turkiska staten kom att i slutändan, med hjälp av främst amerikansk, israelisk samt andra länders underrättelseverksamheter, lyckas kidnappa Öcalan och föra honom till Turkiet. Turkisk media visade genast bilder på en ”övergiven” och ”förödmjukad” Öcalan. Bilder på den kurdiske folkledaren i handfängsel stående med ögonbindel med två turkiska flaggor i bakgrunden hamnade på löpsedlarna världen över. Kurder runt om i världen reagerade starkt mot Turkiets behandling av den kurdiske folkledaren och världsomfattande protestaktioner uppstod. Arga kurder som misstänkte en inblandning mellan olika stater i kidnappningen, angrepp kenyanska, turkiska, grekiska och israeliska ambassader. Först då kurdiska rörelsen PKK uppmanade till lugn och fredligare metoder lugnade den arga folkmassan ner sig.

Öcalan fördes till ett evakuerad fängelse på ön Imrali i Turkiet. Rättegången skulle hållas på ön med anledning av ”säkerhetsrisk”. Öcalan hade vid det här tillfället utnämnts till ”Turkiets fiende nr 1”.

Inför rättegången
Inför rättegången mot Öcalan som utspelades på fängelseön Imrali, var många utländska institutioner och människorättsorganisationer skeptiska till huruvida rättegången skulle uppfylla kriterierna för en rättvis rättegång, samt om han skulle behandlas enligt tillfredställande kriterier. Holly Cartner som vid den tiden var styrelseordförande för Human Rights Watch i Europa och Centralasien konstaterade följande:

”Serious violations have been committed by both sides to the conflict in southeastern Turkey, and Ocalan should be held accountable for those abuses committed under his leadership. But for the cause of international justice to be served in this case, Öcalan must enjoy the highest procedural safeguards.”

Öcalan ställs inför rätta i turkisk säkerhetsdomstol
Internationella icke-statliga organisationer hade under en längre tid dokumenterat att Turkiet begår brott mot mänskliga rättigheter genom att utsätta människor i fängelser för tortyr. De många personer som utsatts för tortyr hade dömts till fängelse av samma säkerhetsdomstolar som nu skulle döma Öcalan. Europarådet sände därför observatörer till rättegången mot Öcalan, vilket många misstänkte var en iscensatt rättegång med en redan bestämd utgång.

Parlamentarikerförsamlingens representanter var närvarande när den turkiska appellationsdomstolen fastställde dödsdomen mot Öcalan den 25 november 1999. Församlingen ställde sig kritisk till dödsstraffet som Öcalans dömts till. Man menade att dödsstraff inte hörde hemma i ett rättssamhälle.

Abdullah Öcalan dömdes i en av Turkiets 12 säkerhetsdomstolar. En turkisk säkerhetsdomstol har i uppgift att behandla brott som de anser utgör en stor risk för den ”nationella säkerheten”. Sådana mål kan exempelvis vara trafficking, drogsmuggling, uttalanden som tenderar till att hota staten och nationella enigheten samt högförräderi.

Säkerhetsdomstolens uppbyggnad
Den turkiska säkerhetsdomstolen har tre domare, vilka har i uppgift att fungera som en juridisk panel. Denna tremanna grupp av domare består av en militär officer och två civila domare. Enligt många människorättsorganisationer är den militära domaren ett stort problem för huruvida en sådan domstol kan vara rättvis eller inte. Många europeiska och amerikanska jurister menar att militärer sällan kan vara neutrala och opartiska samt att dessa egenskaper påverkar utgången i domstolsbeslut.

Säkerhetsdomstolen har även befogenhet att begränsa den åtalades advokater att besöka sin klient. En advokat till en klient som står åtalad i en säkerhetsdomstol, kunde vid tiden då Öcalan arresterades, hindras att träffa sin klient i upp till fyra dagar efter klientens arrestering, dvs. under förhörsfasen efter gripandet och innan rättsprocessens början. Tiden varierar sedan beroende på var i Turkiet som en säkerhetsdomstol är belägen. I den kurdisk dominerade området kan advokater hindras att träffa sina klienter under en tid av sju dagar. Öcalans advokater hindrades att träffa sin klient under en period av 10 dagar efter att denne kidnappats. Detta beslut kritiserades av många jurister inom Turkiet såväl som i utlandet. Anledningen är att fasen efter en arrestering är en känslig period som kan vara avgörande i möjligheterna för försvarsadvokater att försvara sina klienter. Säkerhetsdomstolar har vid många tillfällen grundat domstolsbeslut på framtvingade erkännanden av åtalade under denna period.

I enlighet med en allmän praktik utanför Turkiet, gällande mänskliga rättigheter inom juridikiska frågor, har en klient rätt att få träffa sin advokat inom loppet av 48 timmar efter att denne gripits. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har därför vid flera tillfällen dömt i nackdel för Turkiet med anledning av att militära domare haft avgörande roll i rättsprocessen. Existensen av militära domare som dömer civila människor bryter även mot den Europeiska konventionen “rätten till skydd av grundläggande mänskliga rättigheter och fundamentala friheter” (Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms). Turkiet ratificerade denna konvention redan år 1954, men trots det har undantag tillåtits så som i Turkiets säkerhetsdomstolar.

Enligt turkiska myndigheter skulle Öcalan få en rättvis rättegång trots att en militär domare fanns med i gruppen av domare. Man menade att det turkiska rättväsendet var ett ”självständigt” organ, och därför även en rättvis och legalt sådan enligt internationella normer.

Under den tid då Öcalan-fallet var aktuell väcktes en debatt i Turkiets mäktiga militära organ, Nationella säkerhetsrådet. Generalerna inom rådet diskuterade ett eventuellt borttagande av militära domare i civila domstolar, men några riktiga steg i den riktningen togs aldrig, då olika politiska motståndare blockerade för varandra i det turkiska parlamentet.

Dödsdomen
Under rättegången den 24 april 1999 krävde huvudåklagaren i Öcalans rättegång att Öcalan döms till döden. Huvudåklagaren anklagade Öcalan för ”separatism” och ”organisering av ett illegalt organisation” för att kunna rättfärdiga dödsdomen. Den 29 juni 1999 blev rättegångens domstolsbeslut således dödsstraff med stöd av artikel 125 i den turkiska strafflagen:

“Anyone committing an act designed to subject the State or a part of the State to the domination of a foreign State, to diminish its independence or to impair its unity, or which is designed to remove from the administration of the State a part of the territory under its control shall be liable to the death penalty.”

Efter påtryckningar från Europa avskaffades dödsdom i Turkiet år 2002 genom en lagändring av artikel 38 i den turkiska strafflagen. Denna fastslog att ingen skall kunna dömas till döden under andra omständigheter än grova brott under krigstid. Öcalans straff omvandlades nu istället till livstidsfängelse.

Djupt avtryck i kurdisk historia
Effekterna av kidnappningen samt sättet som den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan behandlades på upprörde kurder världen över. Demonstrationer hölls i städer över hela Europa såväl som på andra platser i världen, främst i Turkiet. Öcalans kidnappning och överlämning till Turkiet har lämnat ett djupt avtryck i kurdisk historia. Öcalans kidnappning och överlämning till Turkiet den 15 februari 1999 har kommit att kallas för den ”svarta dagen” av kurder. Aldrig tidigare hade kurder från Kurdistans alla fyra ockuperade delar demonstrerat tillsammans för att fördöma en gemensam sak. Alla kurder sympatiserar inte med PKK och Öcalan, men med Öcalans kidnappning och arrestering visade det kurdiska folket i ett enat anda på alla håll i världen sitt missnöje. Under händelseförloppet som ledde till att våldsamma sammandrabbningar uppstod i flertal europeiska städer, med sin värsta kraft i Tyskland, England, Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) kommenterade USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright följande i en intervju:

”Well, I think that clearly this is an issue that took fire very quickly with the demonstrations. I think that it’s fair to say that people did not expect this kind of coordinated reaction to it.”

Effekterna efter kidnappningen i Kenya
I samband med dem världsomfattande protesterna mot kidnappningen av Öcalan stängdes 34 kenyanska ambassader ned då dem låg i risk för attacker från kurdiska demonstranter. Efter kidnappningen av Öcalan avsatte Kenyas president Moi landets immigrationsminister Frank Kwinga från dennes post, samtidigt som det kenyanska sekretariatet för utländska frågor ersattes av Mutuma Kathurima.

Samtidigt uppstod en ny kris mellan Grekland och Turkiet eftersom grekiska myndigheter hade bidragit med skydd och gömställe för Öcalan. Turkiet anklagade Grekland för att ha bidragit med vapen och annat hjälp till PKK:s krigföring i sydöstra Turkiet. Grekiska myndigheter försökte inte ens officiellt att försvara sin ställning mot anklagelserna. Istället fick ett antal kabinettanställda sparken för det misslyckade försöket att skydda Öcalan. De första som fick lämna sina ämbeten var även dem som hade ett stort ansvar i att gömma Öcalan. Greklands utrikesminister Theodoros Pangalos som bar på det yttersta ansvaret för Öcalan-”affären” var den med högsta posten att lämna sitt ämbete. Pangalos var den som ordnade Öcalans resa till Kenya och därmed bar denne även ansvaret i det misslyckade försöket med att gömma Öcalan i Nairobi. Även Greklands inrikesminister Alekos Papadopoulos fick lämna sitt ämbete. Denne ansvarade för underrättelseverksamheten i projektet att gömma samt föra Öcalan till en säker plats. Även ministern Philipos Petsalnikos, som ansvarade för den allmänna ordningen i Grekland, dick lämna sitt ämbete. Han anklagades för att ha tillåtit Öcalan in i grekiskt territorium. Petsalnikos ansvarade även för specialenheterna inom Grekland.

Frihet för Öcalan – Politisk status för det kurdiska folket
Den fängslade kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan sitter sedan 15 februari 1999 isolerad på fängelseön Imrali i Turkiets västkust under hårda förhållanden. Kurder definierar den internationella komplott som resulterade i att Öcalan kidnappades och därefter sattes bakom galler, utan en rättvis rättegång, som ett slag riktad mot det kurdiska folkets kamp för frihet, jämlikhet och rättvisa. Av den anledningen kräver man att Öcalan, som innehar en nyckelroll för en fredlig och politisk lösning av kurdfrågan, släpps fri. En politisk lösning och sålunda det kurdiska folkets frihet är sammanflätat med Abdullah Öcalans frigivning och deltagande i fredsprocessen. Precis som i Sydafrika där frigivningen av Nelson Mandela spelade en väsentlig roll i steget mot det nya demokratiska Sydafrika.

Nättidningen Kurd.se fördömer starkt den internationella komplott som resulterade i Öcalans kidnappning och önskar: Frihet för den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan & Politisk status för det kurdiska folket!