Historien bakom Dersimupproret

0
134

Vad hände i Dersim under åren 1937-38 och varför blev Seyid Riza och hans kamrater avrättade? Kurd.se redogör för en av dem mörkaste berättelserna i kurdisk historia.

Det kurdiska folket i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) har sedan den turkiska republikens grundande år 1923 gjort 29 uppror mot republiken. Orsaken till upprorer är relaterad till den turkiska statsideologin som är byggd på en förintelse- och förnekelsepolitik gentemot alla nationaliteter och etniska identiteter i landet, förutom den turkiska identiteten, nationaliteten och språket. Upproret i Dersim är det nästsista, dvs. 28:e upproret i det kurdiska folkets historia. Det tog sedan 44 år innan tystnaden mot detta brutala slaveri bröt ut av den kurdiska befrielserörelsen PKK (Partiya Karkerên Kurdistan, Kurdistans arbetarparti) och dess grundare Abdullah Öcalan den 15 augusti 1984.

”Dersim är en elakartad tumör som måste avlägsnas”
Historiskt representerar Dersim en av Kurdistans motståndspelare. Regionen bebos av kurder som till majoriten talar zazaki/dimliki och tillhör den alevitiska trosläran. Under det Ottomanska rikets historia och i början av Turkiets historia, var Dersim oberoende sultanen och den administrativa enheten i Ankara. Dersim var oberoende politiskt, socialt, religiöst och kulturellt. Mot bakgrund av detta har Dersim och Dersim-folket alltid betraktats som ett potentiellt hot mot turkiskheten och den turkiska statsideologin utifrån den administrativa enheten i Ankara och sultanens perspektiv.

Dersim är en elakartad tumör för republikens regering och denna tumör måste helt avlägsnas för att bevara republikens säkerhet.

Dessa yttranden framläggs i en rapport till det dåvarande inrikesministeriet, av Osman Hamdi Bey, en inflytelserik tjänsteman inom polisväsendet i området och även den person som förberedde grunderna för genomförande av massakern i Dersim.

Lagen om Tunceli
Planerna för massakern i Dersim inleddes i samband med den så kallade ”lagen om Tunceli”. Enligt den så kallade ”lagen om Tunceli” var militära tjänstemän och guvernörer i området lika inflytelserika och hade lika mycket makt som en minister inom regeringen. Dessa tjänstemän hade makten att både dela ut olika ansvarsposter och ansvarsgrader till den som de ansåg vara lämplig för ett visst ändamål, samtidigt som dem hade rätten att avsäga personer från en post eller ett ansvarsområde samt deportera vem de ville deportera. Staten hade sina svepsjälar såsom ”bestraffning för vägran av att göra militärtjänst” eller ”vägran av att betala skatt till militärens kassa” för att kunna både mörda och deportera människorna i området.

Assimileringspolitiken mot det kurdiska folket inleds genom utbildningssystemet. Nästa steg kom att bli att blockera vägarna för transporter för näringsidkarna i området. Därefter inleddes massdeporteringen från Dersim samt dess omgivande närområden och orter, till turkiska städer, småorter och byar, för assimilation. Regeringen hade tillsatt statstjänstemannen Fevzi Cakmak för detta ändamål. Cakmak fick uppgiften att verkställa både Dersimrapporten och den så kallade ”lagen om Tunceli”. Enligt denna mentalitet och attityd skulle gruppvisa utplåningar ske av dem som ansågs som fiender och som utgjorde ett hot mot republiken.

Dersimrapporten
Under år 1931 framlades den så kallade ”Dersimrapporten” av gendarmeriets styrande råd i Dersim. Denna rapport inrymmer viktiga aspekter som belyser den turkiska statens mentalitet och attityd gällande Dersim och det kurdiska upproret. Rapporten inrymmer följande krav och instruktioner, som skall följas för att dels assimilera den kulturella mångfald som särpräglar Dersim och dels för att sätta skräck i alla de parter som motsätter sig statsideologin.

1.      Kurdiska stam- och klanledare i form av klanhövdingar, aghor och shejker skall hindras från att vara bosatta i området. De skall i detta avseende därför deporteras till Anatolien.

2.      Stenblocksdammarar ska byggas på de platser där vidtagande av sådana åtgärder är en nödvändighet.

3.      För att turkiskan skall ta kurdiskans plats och på så vis bli det dominerande språket i området, måste vetenskapligt baserade insatser inledas.

4.      Kurder måste undermineras och assimileras in i det turkiska samhället.

Kurdiska Dersim bytts ut till det turkiska Tunceli
Betydelsen:

“Dersim”: Der=dörr, Sim=silver, på kurdiska.
“Tunceli”: Tunc=brons, “El”=hand, på turkiska.

Det kurdiska namnet Dersim byttes ut till det turkiska namnet Tunceli efter ett beslut som fattades av det turkiska parlamentet, i enlighet med paragraf 1881 inom den turkiska konstitutionen. Den 25 december 1935 reviderandes en ny lag, i enlighet med samma paragrafen, om att även byta de övriga kurdiska namnen på byarna och städerna i norra Kurdistan till turkiska. Den turkiska militärens förslag från 1931, om att Dersim ska styras genom speciella undantagslagar och undantagsregler, gick också igenom samma år med ett majoritetsbeslut. De militära posteringarna i området utlyser senare undantagstillstånd i städerna Dersim, (Tunceli) Xarpêt, (Elazig) och Cewlik (Bingöl). 

Symboliskt innebär namnbytet att “silverdörren” slagits ner av “bronshanden”.

Först avväpnades och sedan mördades dem
Den turkiska militärmaktens arkiverade rapporter, från den dåvarande turkiska generalstaben, skönjer också spår av massmord. Ett dolt beslut från ministerrådet inrymmer följande villkor, som skall uppfyllas för att bekämpa upproret:

För att kunna avväpna de personer som brukar vapen, måste byarna ruineras och familjerna deporteras härifrån till andra avlägsna platser i Turkiet.”

Staten fattar då beslutet att samla in alla de vapen som finns i de kurdiska klanernas händer. Enligt ögonvittnen från Dersim hade statens och militärens tjänstemän samlat folket på ett torg och yttrat följande till dem: ”Om ni lägger ner era vapen blir ni härefter frigivna.”

Men när folket lägger ner sina vapen, skjuts de istället ihjäl av militären.

Den blodiga massakern utvidgas till den graden att även gravida kvinnor och barn faller offer för massakerpolitiken. Turkisk militär brände tusentals kvinnor och barn till döds i grottor, som kvinnorna och barnen sökt skydd i.

Dersimborna vägrade kapitulera, låta sig förödmjukas och mördas av den turkiska staten och militären. Folket tog därför beslutet att själva ta sina liv som sista utväg genom att kasta ner sig själva från Dersims ökända klippor. Något som senare kommer att bli en avgörande symbol för deras kämparanda.

Dessa mörka dagar har rivit sådana djupa och smärtsamma sår i det kurdiska folkets själar och hjärtan att inte ens tiden är i stånd till att läka de såren. Uppemot 90 000 människor beräknas ha mördats i den brutala massakern, som blundade för och körde över alla former av humanitet och mänsklig värdighet. Efter massakern i Dersim 1938, ägde en omfattande brutal assimileringspolitik rum av det kurdiska språket, den kurdiska kulturen och den kurdiska nationella identiteten i hela norra Kurdistan.

Luras in i en fälla
De massmord som ägde rum på civila kurder, varav även gravida kvinnor och små barn blev offer för, var inte tillräckliga för den turkiska staten. Turkiets dåvarande president Mustafa Kemal, eller landsfader Ataturk som han kom att kallas för, meddelar för sina ämbetsmän att han vill förhandla med Dersimupprorets ledare Seyid Riza för att kunna lösa konflikten. Den administrativa enheten i Ankara bjuder då in Seyid Riza å Mustafa Kemals begäran till förhandlingar i staden Erzincan.

Seyid Riza beger sig till staden tillsammans med tio andra kamrater, i tron om att få ett slut på kriget och blodutgjutelsen och för att kunna etablera en värdig fred. Men när Seyid Riza anländer till staden i juli år 1937, grips han och hans kamrater omgående och fängslas därefter. Massmorden och massdeportationerna av folket i Dersim fortsätter att pågå under tiden som Seyid Riza och hans kamrater sitter inne.

Enligt överenskommelsen, som statens och militärens tjänstemän hade gjort med Seyid Riza och hans kamrater, så skulle Mustafa Kemal anlända till Erzincan för att inleda förhandlingar med honom för att kunna lösa konflikten. Men innan Mustafa Kemal hinner anlända till staden avrättas Seyid Riza och hans kamrater vid en domstol i Erzincan den 15 november 1937.

Trots detta tragiska och blodiga slut på Dersimupproret som skrivits i historieböckerna, har den turkiska staten vare sig lyckats krossa eller utplåna det kurdiska folket i Dersim eller någon annanstans norra Kurdistan. Folket i Dersim och det kurdiska folket kom att för alltid minnas sin ledare och hans uppror. Seyid Rizas handlande och uttalande, som denne gjorde inför den turkiska staten och dess bödlar som verkställde hans dödsdom, ekar än idag i folkets minne.

Jag må inte ha lyckats med att besegra era lurendrejerier. Men insikten om att jag inte ens i döden böjer mig för er skall förevigt förbli ert eviga lidande”, uppger Seyid Riza (i mitten) och sparkar själv undan pallen under hans fötter.

Kurd.se