Du skildrade den vackraste bilden av lyckan. Del 3

0
191


Hon blev symbolen för den kurdiska kvinnans frigörelse från feodalism och klanmentalitet. Hon bävade inte för döden och valde den istället för fångenskap och slaveri. Vi på Kurd.se vill hedra en av historiens ärofyllda kvinnor genom att publicera en längre text om hennes liv i tre delar. Här kommer den tredje och sista delen i artikelserien.

 

I början av universitetet
Efter att Gulnaz tagit studenten 1989 sökte hon in till fakultetet för ekonomi och administrativa vetenskaper vid Istanbuls universitet. Under hennes tid på universitetet började hennes intensiva letande att ta främre plats i hennes liv. Hon bekantade sig även med partiet (PKK) under det första året. Det intressanta är att Gulnaz fram till 89 inte hade vetskap om sin identitet som kurd. Hennes intresse för det revolutionära och kampen hade börjat i tonåren, men hon hade inte en nationell medvetenhet fram till slutet av gymnasietiden 89, då en av hennes kompisar hade önskat henne en god Newroz. ”Vad innebär Newroz” hade hon frågat då och hennes kompis hade besvarat frågan. ”Vi är inte kurder, vi är aleviter” hade Gulnaz svarat tillbaka… Trots att Gulnaz var långt ifrån medveten om kurder så gjorde hon en snabb utveckling kring detta dilemma i början av universitetet efter att hon lärt känna partiet. Denna hastiga utveckling och förändring bidrog till att hon i tidigt stadium gick med i kampen och integrerade sig med sitt folk och hemland (Kurdistan)… Gulnaz brukade dock aldrig delta i de mindre motstånden som gjordes under universitetstiden. ”Dessa är inte äkta, det rätta stället för kampen är inte här”, brukade hon säga.

Efter en tid av verksamhet i partiets ungdomsverksamhet åkte hon till ett träningsläger i Grekland år 1990. Efter en tids utbildning skickades hon sedan tillbaka till Istanbul för att ta del i det ”illegala” arbetet bland folkkretsen. Hon utförde en hel del verksamheter bland folkkretsarna från Siirt och Mardin i Aksaray-området. Hon blev väldigt snabbt ett med folket. Folkkretsen, speciellt mödrarna blev väldigt förtjusta i henne och hon hade börjat smått lära sig att prata kurdiska. Hon blev dock tillfångatagen efter en tid under en operation tillsammans med martyr Jiyan (Yildiz Durmus)… Gulnaz gav inte efter för fångenskapet utan hon stod ut. Efter att ha suttit inne ett tag släpptes hon fri 1991. Under fångenskapet hade fiendens faktum fyllt henne med raseri och det bidrog till att hon beslutade och förberedde sig för att återvända tillbaka till hemlandet. Vilket hon även gjorde våren 91…

Gulnaz var även annorlunda i skolan med sin särpräglade karaktär. Hennes klädstil, levnadssätt och relationer var exceptionella. Av den anledningen kallades hon för ”anarkist” på fakultetet. Hon var även förtjust i Istanbul. Innan hon återvände tillbaka till hemlandet träffade jag henne en sista gång. Vi satte oss vid stranden och tittade ut i havet. Hon älskade havet. Hon älskade havet lika mycket som hon älskade bergen. Efter att hon läst en dikt om Istanbul av Nazim vände hon sig till mig och sa ”Vem vet när jag kan komma tillbaka till den här staden igen? Den här stadens innebörd är väldigt stor. Det är väldigt viktigt att föra kampen hit”.

Och Huseyin
Under mitt nästsista möte med Gulnaz 91, drog ringen runt hennes finger min uppmärksamhet. Men eftersom hon under den tiden brukade bära ring för att ge uttryck åt en annorlunda bild, så tänkte jag inte mer på saken. Hon började dock att själv berätta om allt när vi satte oss på en parkbänk vid stranden… Jag blev väldigt överraskad över att hon hade förlovat sig. Fastän jag inte helt kan förstå varför, men det känns som att förlova sig eller hysa känslor för en kille inte var likt Gulnaz. Det var som att något sådant inte passade henne. Gulnaz var den excentriska och rebelliska bland oss. Hur kunde det ha kommit sig att hon förlovat sig? Jag kunde inte hålla mig och ställde frågan ”blandade du också i dig i sådant här till sist?”. Hon tittade djupt på mig och svarade: ”Varför? Kan inte jag älska?” ”Jo självklart kan du älska, men jag hade inte förväntat mig detta av dig”, svarade jag tillbaka. Sedan berättade hon vem det var och hur han var. Men hon tillade att hennes verkliga kärlek var till hemlandet och gerillan och att hon skulle bege sig dit inom några dagar.

Jag och Huseyin hade inte en bra relation, vi kunde inte komma överens. ”Jag vet att du och Huseyin inte kommer bra överens, men träffa honom, diskutera med honom. Tro mig, han har förändrats väldigt mycket”, sa hon till mig senare… Jag träffade Huseyin efter att Gulnaz åkt, för hennes skull. Jag var ivrig inför mitt möte med Huseyin och jag undrade hur det skulle bli. Jag vet inte varför, men jag uppfattade verkligen Huseyin annorlunda. Vi träffades båda två för Gulnaz skull. När vi började konversationen framförde Huseyin att han inte hade träffat Gulnaz innan hon åkte, men att hon hade lämnat en dikt till honom där hon hade förklarat sina känslor inför hennes resa. Huseyin började läsa den. Det var en lång dikt. Hon hade beskrivit orsakerna till hennes resa tillbaka till hemlandet. Jag minns hennes första vers än idag för att den verkligen berörde mig mycket under den tiden.

”När jag ger mig iväg för att besegra hoppets, morgondagens och eldens barns fega fiende lämnar jag även dig”, hade hon skrivit. Hon tänkte lämna Huseyin. Hoppet var segern. ”Morgonens grynad” var eldens barn, folk och hemland. Detta var hennes sanna kärlek. Hemlandet och kampen var hennes kärlek. Kunde Huseyin därför överskrida den sanna kärleken! Hon hade redan funnit kärleken i kampen. Det var naturligtvis inte enkelt att ge uttryck åt denna formulering under de villkoren. Men nivån av medvetenheten och förståelsen hade skapat en styrka som denna hos henne.

Varför Beritan?
Innan Gulnaz åkte till hemlandet så hade vi talat om vilka kodnamn vi kommer att ha för varandra. Hon sa att hon skulle bära namnet Binevs till mig. Men då namnet Binevs bars av många i hemlandet bytte hon till Beritan. Det första jag kom att tänka på när jag hörde detta var hennes intresse för Beritanstammen. Vi läste om Beritanstammen under vår tid i gymnasiet. De var nomader och förflyttade sig från berg till berg och från högslätt till högslätt. De brukar för det mesta förflytta sig över Solhan-Karliova högslätten. Bergstrakten i Amed, Serefdinler och Serhad högslätten är också områden de förflyttar sig på. Beritanstammen var betagna i bergen. Vi fann deras livsstil väldigt intressant. Gulnaz hyste väldigt mycket intresse och kärlek för den stammen. Jag förmodar att hennes intresse för stammen var övervägande när hon blev tvungen att byta namn. Likt Beritanstammen var även Gulnaz betagen av bergen. Och det var detta som förde de närmare varandra och förknippade de.

Lyckliga är dem som är som Bese
Under vårt sista möte innan hon åkte till hemlandet diskuterade vi för första gången som två mer mogna ungdomar. Vi diskuterade om det sökandet vi letade och strävade efter under vår barndom i gymnasietiden och hur detta sökande sammanfördes i PKK. Vi diskuterade även om Dersim, Kemalismens effekter, Dersimupproret 1938 och massakern. Gulnaz berättade då om en händelse under den tiden. När jag sedan hörde att hon kastat sig själv från en klippa och blivit martyr slog de ord som hon sade till mig då som ett blixtnedslag. Hennes röst ringde i mina öron. Kunde det här vara en slump? Var det historiens underliga besynnerlighet? Kan det här tolkas som att de heroiskas befintliga och väsentliga själar och motståndskamp även enas i deras bortgång? Det går inte att veta… Men de orden ringer fortfarande i mina öron…

Under vårt sista möte talade Gulnaz om de tappra personerna i Dersimupproret. Hon berättade emotionellt om det förräderi och massaker som upplevts i området och yttrade sedan: ”Lyckliga är dem som kastar sig själva från klippor och högslätt, som Bese, för att inte kapitulera. Tror du att vi kan vara lika modiga som de?”…

Ja Gulnaz, du blev lika lycklig som den ärade Bese du talade om. Du blev lycklig. Du blev Bese. Och ditt heroiska motstånd blev den samma som hennes. Även i Dersim-massakern fanns svikare, förräderi och fiende. De ärofulla kastade sig själva ner från klippor för att inte kapitulera. Även du kastade ner din särpräglade fria karaktär och unga kropp från klippan under kriget mot förrädarna och kollaboratörerna i söder 92, för att inte kapitulera. Du blev vår befrielses röst. Du blev vår befrielses heder. Du hittade bilden av lyckan som du sökte efter i gerillan, i bergen. Du hittade den i kampen. Du blev själva bilden Gulnaz. Du blev Beritan. Lycklig dig och lyckliga är de som kan leva i din ärbarhet!

Hon hade beslutat att återvända tillbaka till hemlandet för att ära Bese. Det historiska motstånd som hon genomförde är själva genuina underlaget. Hon hade återvänt tillbaka till hemlandet och historien för att uppleva allt med en absolut renhet och bestämdhet. Det som gör henne till Beritan är just graden av bestämdhet och den genuina skärpta personligheten.”

Läs mer:
Du skildrade den vackraste bilden av lyckan. Del 1
Du skildrade den vackraste bilden av lyckan. Del 2

Kurd.se

Dela med dig på Facebook